Scen 1
Klockan 17.45
A: Mamma – jag vill spela Nintendo. Så: när är det speltid?
jag: Om en kvart.
A: Vad står klockan på då?
jag: Den stora visaren står längst upp och den lilla visaren längst ner.
A: OK. (A försvinner ur rummet)

Scen 2
Klockan 17.47
A: Mamma kom! Kom till mitt sovrum!
jag: Varför?
A: Jag skall visa dig en grej! (jag följer med) Ser du mamma? På väggen där?
jag: Nä.
A: Jo där! (pekar) Kolla där! Där har S skrivit något med jättesmå bokstäver. Men jag ser inte vad det står.
jag: (går närmare – tar av mig glasögonen för att se bättre men det hjälper inte) Jag ser inte. Jag ser faktiskt – A! A!! A!!!
A: (bortifrån köket) Ja mamma?

Scen 3
Klockan 17:49
jag: (går till köket) A! Jag såg inget på väggen alls faktiskt.
A: Det kanske var så pyttesmå bokstäver att vuxna inte kan se dem. Förresten är det speltid nu.
jag: (tittar på klockan) Oj det gick fort.
A: Mmm.. jag skall bara hämta mitt Nintendo (rusar iväg)
jag: (tittar på mobilen som visar 17.50 och sedan på väggklockan igen) A! A!! A!!!
A: (med extremt oskyldig uppsyn) Vad är det mamma?
jag: Har du ställt om visarna på klockan?
A: Visarna? Vad visar de?
jag: De som visar vad klockan är.
A: De? Jaha! DE! Ja – nej – ja – de har jag absolut INTE ställt om.
jag: För klockan går före nu. Det känns som att du har ställt om visarna på klockan.
A: Jag bara tittade på den.
jag: Och så ändrade den sig så att det blev speltid?
A: Ja! Jag har ju superkrafter vet du!
jag: Det har jag också. Och jag kan se in i det förflutna (låtsasfår en vision) Någon smyger sig in i köket… någon går upp på pallen… någon sträcker upp handen mot klockan och – ja – flyttar på visarna – och nu vänder han sig om och – – –
A: Jaja. OK då. Det var jag.
jag: Jag kanske anade det.
A: Men jag har bara EN bana kvar som jag MÅSTE ta.
jag: Men du vet vad vi har sagt. Speltid är speltid.
A: Men mamma!
jag: Men A! Det funkar inte så bra när ni får spela så mycket som ni själva vill. Så nu har vi speltid för allas skull.
A: Men!
jag: Och den speltiden börjar inte förrän om fem minuter. Flytta nu tillbaka visarna.
A: Jaja. (klättrar upp på pallen) vad skall de stå på?
jag: Nej – vänta.
A: Va?
jag: Vänta bara. Jag säger till.
A: OK.
jag: Titta! Klockan är sex – vad väntar du på? Börja spela.
A: O… K… (försvinner till sitt rum)

Scen 4
Klockan 18:17 (på riktigt alltså)

A: Jag har klarat banan nu!
jag: Vad bra! Då kan du ju ställa tillbaka visarna då.
A: OK – var skall de stå?
jag: Stora visaren rakt upp och lilla rakt ner.
A: Men… det var ju det jag gjorde förut.
jag: Då så – då vet du hur man gör.  (A ställer tillbaka visarna)
A: Får jag spela på surfplattan nu?
jag: Vilken surfplatta?
A: Den som ligger där. Den enda vi har!
jag: Den laddas just nu. Det går inte att spela på den då.
A: Jajustja. (springer iväg med Nintendot i högsta hugg för att visa S)

Scen 5
Klockan 19:00 (på riktigt)

jag: Dö din eländiga gris!
M: (kommer in) Eh… klockan går för sakta här inne.
jag: Hm?
M: Jag sade att klockan går för sakta. Vi kanske måste byta batterier.
jag: Ojdå. Tja – det finns i kylen.
M: (tar ner klockan och byter batterier) Säger du åt barnen att speltiden är slut?
jag: Ja – vänta – jag skall bara göra klart…
M: Är det Angry Birds?
jag: Ja.
M: På ungarnas surfplatta?
jag: Mm.
M: En kvart efter speltid?
jag: Klockan gick fel.
M: Ja den har jag ju aldrig hört förut.
jag: Det var inte jag!
M: Mm.

Barnen har via ett fånigt majoritetsbeslut lyckats få igenom att speltiden – om den nu måste existera – gäller för både barn och vuxna. Det begränsar ju avsevärt möjligheterna att förkovra sig i Angry Birds. Så jag ser inte det här som fusk direkt utan mer som att – som att jag utnyttjar mina superkrafter. Exakt så.