”Min käre son! Jag vill inte på något sätt göra dig ledsen eller lägga mig i ditt liv.

Jag vill inte inkränka på din integritet på något vis. Eller jo. OK. Det vill jag egentligen.

För jag vill säga en sak:

När jag fyller nittio år skall jag se tillbaka med ett grånat huvud, fullt av uråldrig och livsvis erfarenhetsbaserat klokhet. Och då skall jag tänka så här:

Jag må ha gjort mina misstag. Men jag har aldrig avstått från min strumpsortering. Jag har aldrig vikt ihop två nästan likadana strumpor bara för enkelhetens skull och jag har alltid rullat H:s strumpor med den stenhårda stringensrullning som hon önskar. Jag har skoningslöst, två gånger per år, slängt alla partnerlösa strumpor och jag har lika skoningslöst avstått från att slänga strumpor som bara väntar på att rätt partner skall dyka upp i någon oväntad tvättomgång.

Och jag skall tänka på allt detta och jag skall se att det var gott.

Och så skall mina starrfyllda ögon stirra på min yngsta sons fötter, uppklädda enligt konstens alla regler till den stora dagen då hans mor fyller 90.

Och så skall jag se, genom tårarna, med plötslig klarsyn, att min då 53-åriga lillgrabb dagen till ära kommer att ha matchat en röd strumpa med en blå-och-grönrandig, precis som han gjorde alla dagarna jag inte sockcensurerade honom innan förskoleklassen.

Och då skall min åldriga blick fyllas av sorgsenhet och längtan, en känsla av att jag aldrig lyckades lära min son det riktiga livets sanna värderingar.

Och den marängtårta jag serveras kommer att få en salt bismak av moderstårar.

Ja. Så kommer det att bli.

Och det jag vill säga till dig nu, A, är att vill du att det skall bli så? Vill du det? Va?”

Och så tittar A på mig med den där ljusa blicken. De ljusblåa oskyldiga blicken  – den som första gången mötte mina ögon i en operationssal, ett par minuter efter ett lyckat kejsarsnitt, den blick som besegrade mitt hjärta då och som har besegrat mitt hjärta varje dag sedan dess. Den blicken. Och så säger han:

-Men mamma då kanske du är färgblind? Eller ännu bättre: HELT blind! Så då behöver du inte bli ledsen! Vilken tur va?

Och det är då jag förstår det. Jag må vara färgblind. Jag må vara helblind. Men felsorterade strumpor kommer alltid att skava på något av mina sinnen, hur förstockad jag än blir och är. Det kanske kommer att påverka min hörsel. Det kommer kanske att påverka min balans. Men det kommer alltid, alltid, alltid att göra ont i själen.

För så funkar det med strumpor.