Ansgars syskon

Sic transit gloria mundi

Kära bloggläsare. Jag vill inte störa er eller tränga mig på i förmiddagsrutinerna.

Jag vill bara lite snabbt, och medan blygsamhetens klädsamma rodnad alltmer framträder på mina redan av förtjusning blossande kinder,  meddela så många som möjligt att imorse rullade jag ett par av E:s strumpor till en ihoprullning som närmar sig idévärlden. Den var perfekt vad gäller fasthet, storlek och elasticitet med extra poäng för perfekt inpassning av tåpartiet, vilket förstås (som alla förstår) ledde till att skaftresåren passade i varandra som hand i handske.

Dessutom gjorde jag det snabbt. Med enhandsgrepp.

Jag vet att alla vana bloggläsare delar min förtjusning och min glädje.

Tyvärr hann jag inte fotografera mästerverket innan E kom och – totalt utan hänsyn till de oskrivna lagarna om konstnärens rätt till sitt verk – rullade isär den perfekta sfären och helt brutalt satte på sig strumporna.

Men så är det.

All konst är transitiv – interagerar med sin samtid – existerar bara i nuet. Det är en del av charmen.

Or so they say.

Charlotte

,
,

9 svar till “Sic transit gloria mundi”

  1. Enhandsgrepp!! Ja nu ÄR jag imponerad! Och du vet vad de säger – all good things must come to an end. Men det är kul så länge det varar. 🙂

  5. Ironisk rättvisa… Den som med blott ena handen kan para ihop sitt barns sockor till sfäriskt formade mästerverk måste kunna ursäktas för att hon inte även klarat att lära barnet om det olämpliga i att bruka dessa verk för fotändamål.
    Annars vore det ju likt att döma en fisk efter dess fömåga att klättra i träd! (Einstein)

    Hela frågekomlexet kan dock ledas ändå djupare: Vad skulle den egentliga nyttan med strumpor kunna vara – utöver den att ha dem att rulla med??

    Jag har kort sagt mycket stora svårigheter med att se någon charm i detta att ungen river upp perfekt utförda strumprullar. Och jag vill tillägga att hela det resonemanget blott och bart belägger hur den seriösa konstpsykologin fått stå tillbaka för en allt mer svällande arena av bisarra och kvasiintellektuellt neoabstrakta strömningar utmynnande i inget annat än konstigt prat om konst. Hur länge ska vi orka lyssna?!

    Sammanfattning: Vi föds alla som psykopater. Den vuxnes uppgift måste vara att söka vidareförmedla insikten om det olämpliga i att bruka sfäriskt enhandsrullade strumpor för fotändamål – ja, om inte allt fotrelaterat strumpbruk, faktiskt.

    PS. Var kommer förresten mannen in här…?

  9. Ha! Något dylikt skulle jag aldrig kunna göra. Det värsta är väl att du inte hann visa ditt mästerverk för din man, eller?

    Underbar text av Saqer också.

    Ska se om jag kan göra nåt av våra strumpor nu.