OK.

Min svärmors svärmor hade en riktigt tydlig gräns mellan goda husmödrar och de som inte klarade av jobbet. Kunde man själv slakta en gris och därefter göra blodpudding från grunden så klarade man sig: då var man en duglig husmor.

Så. Jag kan inte det så jag är väl inte det.

Men jag har mina ögonblick jag med. Sådana där ögonblick när man känner att tusentals tidigare bondmoror och husor i mina gener jublar lite stillsamt iförda sina städuniformer. Sådana där ögonblick när den där husligaste av stämningar är överallt runt omkring – att kanelbulledoften figurativt lägrar sig över det nyputsade hemmet och ett rutigt handbroderat monogramförsett förkläde sätter sig fast på en som en slags medalj på en krigshjältes uniformerade patriotiska bröst.

För idag upptäckte jag den.

Min husmorssuperkraft.

Jag kan stå i tvättstugan och lägga in ny tvätt och samtidigt höra – uppifrån köket – på ljudet som bakmaskinen gör när den knådar att det är på tok för mycket degvätska i förhållande till mjöl.

Och jag vet – jag vet – det är inte blodpudding från grunden från en egenhändigt nyss slaktad gris. Det är inte ens i närheten av att vara i närheten.

Men det får mig ändå att känna mig rätt cool.

Vilket väl är ett tecken på att min definition av cool är av lite mer töntnördigt slag – den  totalt ocoola naturälskande humanistiska typ fotriktiga-foppatofflor-som-är-hundraprocentigt-ekologiska-så-klart-jag-är-väl-ingen-barbar-aktiga sätt.