Ansgars syskon

H gav E ett läppstift klockan kvart över sju imorse.

Ett läppstift. Ett LÄPPSTIFT. Ett Yves Rocher-läppstift av färgen Tangerine.

Låt oss stilla oss i våra hjärtan och tankar och begrunda vad det innebär.

I kort sammanfattning gick det åt ganska många våtservetter imorse. Ganska många. För hur superhjältelikt snabbt jag än tog läppstiftet och hur diaboliskt jag än gömde det så hittade hon det.

Och var hon än hittade det så målade hon.

Läpparna. Ögonlocken. Hakan. Näsan.

Tangerinenyansen ger ett väldigt behaglig vårlikt skimmer till ”fyllegubbenäsan” som är så trendig denna säsong.

När det var dags att åka till dagis lade jag läppstiftet längst upp på skåpet i hallen – det skåpet som jag måste stå på tå för att nå längst upp på – och så gick vi alla ut till bilen. I bilen begärde E ”stora dockan” och ”nappisen” och att H skulle sjunga ”tigerjakten” med henne men inte något läppstift.

Segerns sötma berusade mig nog lite där i bilen. Det behövs inte så mycket för att man skall bli glad när man är fyrbarnsmamma. En handfull tussilagos utan skaft insmugna i ens hand när man är ute med barnen. En kärleksförklaring i bilen på morgonen innan de tumlar ut på skolgården och springer iväg med kompisarna. Att ens yngsta inte går målad till förskolan. Sådana saker.

Det stärker självförtroendet för oss mammor. Så. Jag sjöng glatt med i tigerjakten. Jag var nöjd. Lycklig. Glad. Fey som de säger på engelska.

Jag kan. Jag är en supermamma. Jag kan – mot de mest ödeläggande omstörtande odds – ta med mig en renskrubbad och relativt lycklig tigersångsklappande treåring till dagis. Utan att hon är sminkad.

De stora barnen sprang iväg och E och jag började vår sedvanliga promenad mot dagis. På vägen hann vi avhandla de trevliga samtalsämnena ”mamma dum” och ”H ger mig psenter” och ”dumma mamma tar mina psenter” innan hon började fnissa glatt. Hon vänder upp ett extra änglalikt ansikte mot mig och säger ”S gav mig min psenter” och drar fram läppstiftet ur fleecefickan.

Läppstiftet. Det kladdiga tangerineläppstiftet. Det kladdiga tangerineläppstiftet som skulle ligga utom räckhåll för alla som är under 170 cm. I hennes hand. I hennes lätt rosa-orangea kladdiga hand.

Ni vet vad det där engelska ordet fey betyder va? Att man är så där löjligt uppspelt strax innan en katastrof slår till. Att själva lyckoruset liksom förebådar det hemska som skall ske. Fey.

Och OK. Kanske verkar det inte vara en katastrof i era ögon. Ett läppstift med till dagis. Och? Men för mig. Just då. Just den morgonen. Just när jag byggde mitt sköra lilla självförtroende på att jag hade lyckats snatta undan läppstiftet och gömt det. Och så anade jag ingenting av vad som pågick i baksätena. Och så sviks jag av mina moderinstinkter på det här sättet. På det här skrämmande sättet.

Jag kände hur hitchcockig musik spelades runt omkring mig. Jag kände hur Stephen King skulle kunna skriva tusentals sidor om denna katastrofartade härdsmälta. Jag kände hur jag nästan lånade E:s napp för att trösta mig en stund.

Men sedan sansade jag mig och stoppade läppstiftet i min egen innerficka och så gick vi in och tvättade händerna. Ännu en hjältedådig save-the-nation-insats från mig. Ännu ett slag vunnet för mänskligheten utan att omvärlden ens anade faran.

Vi tar av E jacka och stövlar och lägger stora dockan på E:s hylla i hallen. Det sista hon gör innan hon går in i lekrummet är att ta nappen ur munnen och lägga den i ett skåp.

Och det sista jag ser av min dotter den morgonen när hon förtroendefullt tar sin favoritfröken K i handen och vankar iväg är hur det runt hela munnen – hela den delen av munnen som täckts av en napp – finns ett väldigt tjockt lager tangerinenyanserat kladd. Precis exakt innanför nappgränsen. Där det alltså måste ha suttit sedan bilresan. Sedan hon satte på nappen. Och de andra barnen – måste ha vetat. Och inget sagt. Och jag som skärskådade henne. Jag som kollade henne.

Jag lovar att inte en molekyl av läppstift var synlig utanför nappen. Men under.

Jag stannar upp i häpnad inför E:s skickliga målarkonst. Inte alla treåringar som kan hålla sig innanför linjerna på det sättet. Jag bestämmer mig för att det här är min nya triumf. Den överjordiskt smarta innanför-linjerna-målerskan på Skolsta förskola. Och vadå om hon skulle komma lite sminkad till dagis? Artistic license mina vänner.

Japp.

Inget nederlag. En triumf.

I bilen firar jag med en alldeles egenvald triumfmarsch på Spotify. Hålltillgodo.