Hej Harry –

(Ja. Jo. Jag vet att du inte finns. Det är irrelevant för mitt brev. Tyst nu och lyssna.)

När Ansgar precis hade dött åkte M och jag iväg några dagar – ner till huset på västkusten. Väl där behövde vi något att göra eftersom tankarna bara for omkring, eftersom det inte fanns något sätt att få lugn i skallen. Vi behövde något att fokusera på – något som inte alls var allvarligt. Vi valde att högläsa böckerna om dig.

Det första kapitlet i den första boken heter ”Pojken som överlevde”. Det var ju som att få ett slag i magen – vi hade ju pojken som inte överlevde väldigt nära våra hjärtan. Men allt eftersom vi läste förstod vi en sak: J K Rowlings förstod det här med liv och död och föräldrar som skildes från sina barn. Vi kände oss märkligt hemma i hennes värld. Så vi fortsatte läsa.

Det jag egentligen ville skriva till dig om var Hogwarts. Om vi säger att du och Ansgar var i lite samma situation – ofrivilligt skilda från sina föräldrar – vill vi förstås inte tänka oss honom hos Dursleys. Men om himlen liknar Hogwarts lite – då – då kan det bli något. Förtrollningen. Gemenskapen. De enorma jättegoda måltiderna. Man får förstås inte dra liknelsen alltför långt: vad skall man göra med Slytherin? Med ondskan som sipprar in? Med dementorerna? Men vi håller oss till själva stämningen av äventyrlighet och magi och godhetens slutgiltiga seger.

Hogwarts alltså. Vad jag tänker på mycket är Erised-spegeln. Spegeln där man kan se det man mest av allt önskar sig som att det var så, spegeln där du, Harry, såg dig själv med dina föräldrar.  Den ljuva plågan att stå där och se framför sig sina drömmars mål – som att det var uppfyllt – men utan att faktiskt leva i det.

Det är en spegel som jag har tänkt mycket på utifrån min egen synpunkt: att jag skulle kunna stå där och stirra så intensivt på att jag har alla barnen omkring mig – önska och längta och långsamt bli galen – så att jag inte skulle kunna ägna mig åt de barnen jag faktiskt har. Så har jag tänkt. Och att man självklart måste prioritera livet, ta vara på det man har. Det är väl det som är själva poängen med Erised-spegeln: låt inte livet gå dig förbi medan du drömmer.

Men jag måste erkänna att varje gång du står och drömmer om dina föräldrar vid Erised-spegeln, Harry, så blir jag lite glad innerst inne. Glad över din längtan, glad över att dina föräldrar spelar roll för dig även när du inte har några minnen av dem.

Jag vet att man skall vara glad över att du går vidare – att du löser ditt uppdrag och inte står där drömmer bort tiden medan din verklighetsförankring försvinner och det enda som existerar blir den opåtagliga icke-verklighet som är din önskan. Men jag är glad över att du längtar. Det ger mig hopp. Fast jag vet att du inte existerar. Fast jag vet att Erised-spegeln inte existerar och att Ansgar inte står framför den. Trots allt det är jag glad över att du står där ibland på nätterna. Och tittar på bilden av dig själv med dina föräldrar.