Jag blir riktigt stolt när jag kan konstatera att barnen tar emot beskedet om att det är dags för en grundlig städning av deras rum med jämnmod.

Eller nej. Det gör de i själva verket inte alls. Det är bara som jag skriver för det är roligt för mina händer att få skriva den meningen en gång.

I själva verket blir de så där arga som de alltid blir när städning kommer på tal. Och då skall jag berätta för er att vi har testat de flesta pedagogiska metoder för att försöka förljuva själva städprocessen. Vi har städat till musik. Vi har spelat städspelet. Vi har tävlingsstädat. Vi har städat i alfabetisk ordning (OK, det är bara jag som tyckte att det var en bra idé men jag tycker det är roligt och givande. Man får träna på alfabetet samtidigt. Och så får man en viss knäppighet i sin städning – bara det är värt mycket. En knäppighet som – det är det som är själva poängen – är organiserad. Toppenkul! Men som sagt: jag har hittills inte hittat någon annan som tycker att det är en bra idé).

Ingen av dessa städtekniker har dock någonsin ingjutit någon typ av livsglädje i själva städningen. Den här gången tappar jag tålamodet med deras upprörda protester och säger till dem:

-Alltså. Vi måste städa. Alla måste städa och ingen tycker att det är roligt. Om vi inte städar så slammar det igen och hur kul är det? Man MÅSTE bara städa ibland. Visst. Det är tråkigt. Men! Man MÅSTE kunna ha tråkigt också.

Barnen bleknar. Påtagligt. Deras ansiktsuttryck, som förut var upproriska, blir nu i ett slag mer nollställda. Som när man har fått en plötslig och obehaglig chock av det livsomstörtande slaget. De tittar på varandra. Sedan tittar de i golvet.

Det blir A som för deras talan.

-Men mamma. OK – vi kan städa. Men måste vi ha tråkigt? Allvarligt! Måste vi det? MÅSTE pappa stå bredvid och berätta sina skämt medan vi städar? MÅSTE det vara så?

-Öh.. nä. Det var inte så jag menade faktiskt. Så klart han inte skall. Jag menade bara att ma-

-OK! säger A och man ser hur livet och blodet rinner tillbaka i hans hjärna. De andra barnen börjar också andas igen. OK! Vi städar. Vi städar gärna! Bara inga pappaskämt!

De försvinner iväg.

-Fattade du det där? frågar jag M. Alltså hur de kunde tro att –

-Jag vet bara att jag har räddat städningen! säger han belåtet. Det är JAG som har räddat städningen! JAG! Med mina pappakrafter.

-Dina pappakrafter som alltså är att – att du kan låta bli att dra roliga historier?

-Ja. Det är en väldigt svår kraft att behärska. Men det går. Jag kan.