Min man har byggt en liten mur åt sig av dagens tidning och sitter bakom sin barrikad, i vår röda fåtölj, och låtsas att han inte finns.

Det är naturligtvis alldeles försent för sådana åtgärder.

Men det är svårt att prata med någon som låtsas att han inte finns, så jag kallar in en opartisk domare, som normalt håller på mig.

H: Vad var det som hände nu då?

M: Vadå, inget hände. E ville sitta i mitt knä. Är det fel? Jag frågar er: Är det fel?

H: Nej. Det låter mysigt.

jag: Ha!

H: Och sen?

jag: Och sen gjorde han bort sig så mycket att han försöker se ut som att han inte finns.

H: OK, mamma. Vi har fattat att du är arg. Pappa, vad hände sen?

M: Sedan klappade hon mig på hakan och sade att jag hade hår där.

H: Hm. Inte fel vad jag kan se.

jag: (ödesmättat) Ha! Ha!

H: Och…?

M: Och sedan förklarade jag om skägg. Om hur A och S också kommer att få hår i ansiktet när de blir stora.

H: Inte fel.

M: Och sedan sade hon:

jag: HA! HA! HA!

M: Och sedan sade hon:

jag: Hrrm!

M: Men vadå? Jag kan väl inte hjälpa det?!

jag. Det är där vi har skilda åsikter, min vän.

M: Men! Inte! Mitt! Fel!

jag: Hm.

H: Vad sade hon?

M:  Hon sade: ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.” (dramatisk paus, som sekunderna innan jorden går under)

H: Eh?

M: Ja.

H: Eh… vad är det för fel på det?

M: Inget. INGET alls.

H: Nej. Inte.

M: Du ser!

jag: Mm. Om man typ slutar berättelsen där.

M: Vad jag förstår slutar berättelsen där.

jag: För att du inte vill ta ditt ansvar!

M: Men vad skulle jag ha gjort?

jag: Du kunde ha snabbat dig och sagt typ ”Det slipper du ha för du är tjej” eller något.

M: Men! Jag hann inte!

H: Varför hann du inte?

M: Ingenting.

jag: Nähä.

H: Varför hann han inte?

jag: INGENTING.

H: Men vad är ni osams om då?

M: Vi är inte osams!

jag: Din far låtsas att han inte finns!

M: Det borde du uppskatta om du tycker att allt är mitt fel!

jag: Men!!!

H: Vad hände?

M: Hon sade alltså att hon inte ville ha sticksigt skägg som mitt.

H: Ja.

jag: Och så fortsatte hon: …

M: Du kan säga. Du var också där.

jag: Över min döda kropp.

H: Vad sade hon?

M: Jag bara sitter här och läser tidningen, jag.

jag: Gör du det.

H: Vad hände?

jag: Exakt. Vad HÄNDE?

M: (till H) Alltså inget. Du vet ju hur barn är.

H: Eh, ja, eftersom jag är ett barn.

M: Just ja.

H: Du kanske glömde för att jag typ är den enda vuxna i det här rummet just nu.

jag: Ha!

M: Jaja.

H: Kan ingen berätta vad som hände?

jag: Han kan. Om han fortfarande existerar.

M:  Hon sade ”Jag vill inte ha sådär sticksigt skägg som du har när jag blir stor, pappa.  (paus) Jag vill ha mjukt fint skägg, som mamma.”

jag: Inte! Roligt!

M: Och sedan råkade jag… få en hostattack bara. Och…

jag: Och garvade knäna av sig.

M: Inte! Hostade lite bara!

jag: Så nu sitter han bakom sin tidning och gömmer sig. Fegt, eller hur, H?

(tystnad)

jag: H?

M: H?

(H kommer tillbaka till vardagsrummet, bärande på tidningen Julia. Hon sätter sig i vår vinröda fåtölj med tidningen framför sig som en mur)

jag: H?

H: Jag finns inte, jag finns inte.

M: Exakt.

H: Bara en liten hostattack.

M: Det är så vi säger.

H: Lite sådär.

M: Tills stormen bedarrar.

jag: Det är inte JAG som inte existerar, det är NI. Jag hör varenda ord ni säger!

M: Va?

H: Mamma! Tala ur skägget!

Båda exploderar.

”Hostattack” säger de.

Jo, jag tackar.