Ett litet rufsigt huvud sticker upp från en kudde.

-Mamma, jag tycker du är den bästa mamman! Av dig och hunden. Du är den BÄSTA mamman! Hon tittar intensivt på mig, forskande. Alltså av dig och Elis… DÅ är du den bästa mamman. Hon kollar att jag nickar min förståelse, och sträcker sedan ut händerna för att krama mig.

Och jag vill stanna livet i det där ögonblicket, just precis exakt det ögonblicket, när en nästan fyraåring sträcker ut sina armar och berättar att om man jämför mig med våran hund är jag den bättre modersfiguren. Jag vill att det alltid, alltid,  alltid skall vara precis så här. 

Fast förstås att de andra barnen är med också.

Och också på gott humör, förstås. Gärna sömnrufsiga, men inte arga. Glada, varma, förhoppningsfulla. Samtidigt. Och inte kivas om platsen närmast E eller platsen längst bort från varandra, eller surfplattan, eller – ok. Det går inte. Idyllen är bruten.

Som alla idyller bryts.

För att tiden går. Och inget ögonblick är i själva verket fulländat.

Och morgonen går vidare och innehåller många ögonblick som är minnesvärda just för att de kanske inte lämpar sig att stanna tiden på. Jag nämner som exempel ögonblicket då A tyckte att S stod för nära tv:n och knuffade honom rakt in i öppna spisen, eller ögonblicket då S som hämnd borstade en av katternas (oklart – och otäckt irrelevant – vilken) med A:s tandborste, eller ögonblicket när E bestämmer sig för att hennes kängor inte är tillräckligt rosa och kastar dem genom hela hallen och halva vardagsrummet.

Och så får vi på alla ytterkläder och hastar ut till bilen och iväg till lämningar på dagis och skola och när jag sitter i bilen igen så börjar jag fundera på vilka ögonblick jag skulle vilja ha bevarade, spara som pärlor, som alltid skulle finnas kvar. Frusen lycka.

Ögonblicket när Ansgar lades i min famn första gången, ja, det ögonblicket med alla barnen, förstås. Ögonblicket när H sade ”mamma” första gången, när S skrattar det där speciella fnitterskrattet han har över en ordvits som bara han kan uppskatta, när A tittar på E som går upp för vår trappa hemma i sin Teletubbiesliknande overall, och säger ömt och storebrorsaktigt ”hon är faktiskt så himla gullig bakifrån, har du tänkt på det mamma?” och E som i sin tur griper tag i H:s hand och säger ”Jag älskar dig H, bara du kan få städa mitt rum idag. För jag älskar dig!”

Och alla de här ögonblicken vill jag ha.

Så det är klart att om jag hade fryst tiden då, när Ansgar låg i mina armar, så hade jag  ju inte fått de andra ögonblicken. Och om jag inte hade tagit mig igenom de värsta ögonblicken i mitt liv, när Ansgar lämnat oss, eller för den delen ens vardagsförtretligheterna med kattbesmittade tandborstar, så hade jag inte fått nya ögonblick.

Så om jag fryser tiden nu, kommer jag inte att få vara med på releasepartyt för H:s första bästsäljare,  eller bevittna när S vigs till biskop, eller när A tar emot sitt Nobelpris i kemi ur Hennes Majestät Drottningens hand, eller få polera E:s tredje Oscarstatyett, eller vad som nu händer.

Så jag släpper ögonblicken, de frusna små pärlorna av moderssentiment, och går vidare med livet.

För det finns egentligen inget annat man kan göra. Utvecklingen trycker oss obönhörligen vidare mot nya ögonblick, mot nya världar, mot nya ögonblick. Och några av de nya ögonblicken kommer att göra ont, och några kommer att fnysas bort, och några kommer man att vilja greppa så hårt som man greppar en droppe vatten i en knuten näve. Långsamt öppnar jag nävarna, synar mina handflator. Tänker att det går inte att greppa så hårt om något man vill ha kvar.

Men när jag stiger ur bilen håller jag ändå handflatan lite kupad. För att inget skört skall rinna ur, för att inte något skall skvalpa bort.

Jag håller mina lyckliga minnen i handen, som en talisman att ta med mig in i de andra ögonblicken.