Vaknade imorse av upprörda röster utanför dörren.
H: Jag skall gå först!
S: (eko,som alltid) Jag skall gå först!
H: Nej, S, JAG skall först. Jag står före dig, titta. Alltså kommer jag in i rummet först. NU går vi pappa! Nu går vi!
M: Men vänta, glömmer ni inte….
H: NEJ! Nu går vi! Vi har inte tid att slösa bort på att stå och vänta! Nu går vi!
M: Men vill ni inte ha med….
(H stormar in i rummet)
H: Mamma, mamma! Öh. Oj, Vänta!
(vänder sig om och springer ut igen)
M: Här. Ni får ta en var. Vem vill ha den här?
H: (Jättesurt) jag tar den! (Marscherar irriterat tillbaka in i rummet tätt följt av sin älvlikt dansande lillebror. Sinnesstämningen vänder på en femöring) Mamma, mamma, grattis på — ehmm..födelsedagen
M: (sufflerar) mors dag menar du!
H: Ja! Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar på din födelsedag, med blommor och med blad…här, titta vad jag har köpt åt dig? (håller fram en stor chokladkaka) Det är din favoritsort, mamma, visste du det? Och här (teckningar och så S inburna present, en tidskrift att fördjupa sig i)
S: Hurra, hurra, lilla mamma. Öh…öh…öh…ha den äran (härmar mössen i Askungen)

Om någon undrar var A befann sig så stod han upp i spjälsängen, förundrad och lycklig över att morgonen inleddes med alla hans favoritpersoner i samma rum.

Själva riktiga presenten fick jag dagen innan för H kunde inte hålla sig, vilket är väldigt praktiskt om man är en mor som inte riktigt heller vill hålla sig.

Jag tycker att det på något sätt var den ultimata början på en mors dag. För om man börjar dagen med att bli rörd över ens ungar, när de bråkar om vem som skall få gå först när de går in till en, ja, då har man den stora äran att vara mor.