Redan i måndags bestämde de sig: Istället för att H hämtas tidigt en dag och hon och jag åker till badhuset själva den här veckan, borde de åka med allesammans.

Det var ju en intressant och spännande idé, kanske lite väl spännande så jag körde med mammornas standard-mjuka nej, dvs ”vi får väl se”.

Men sedan hände det  – S fick en vision, en vision av E i sin lilla bebisbaddräkt. Den kunde han liksom inte stå emot. Varje dag berättade han om den, om hur söt hon säkert är i sin lilla baddräkt och hur mysigt hon skulle tycka att det var i ”pyttelilla bebisbassängen” och hur han kunde hålla henne och hur hon kunde beundra honom i den stora bassängen. Sådant där prat går de igång på, barnen. Så idén hölls aktuell och pyrande i deras hjärnor och – ja, jag skall säga som sanningen är – jag är inte heller immun mot den bild som uppstår i mitt huvud av E ”i sin lilla bebisbaddräkt” hållen av någon av de stora barnen i ”pyttelilla bebisbassängen”.

Så jag sade ja.

Då kom mammahjärnan igång med alla sina egna visioner, skräckvisioner. Av hur ungarna ligger i varsin pool, alla i olika stadier av drunkning och hur jag rusar emellan dem för att försöka uppliva dem…fy attans vad hemskt. Så när jag trillade omkull idag och stukade foten hade jag bestämt mig för att vi skulle ge upp idén, inte så mycket pga behovet av högläge och is för foten som för att de där mardrömsvisionerna är så hemska.

Men sedan, på väg ut genom dörren, tog min smarta hjärna över. Den som inser att min inneboende mammarädsla inte skall få begränsa barnen mer än vad som är rimligt. Den som också kan unna dem en rolig badhuseftermiddag. Så jag packade fyra baddräkter, fyra handdukar, två blöjor, en flaska NAN2 och diverse hygienprylar och så bar vi iväg.

I bilen förklarade jag noggrannt att det fanns bestämda regler och de var: Alla i samma bassäng. Att bada med E i pyttelilla bebisbassängen fick ske på slutet så att inte hon skulle frysa (och, tänkte jag i mitt stilla sinne, bli en utmärkt avslutning, något som de inte vägrar utan ser fram emot och något som är kul för alla). Och wow, vilken höjdare det faktiskt blev.

Vi gick in i receptionen och fick betala det oerhörda priset för bad av fyra barn (alla under sju år) och en mamma: 45 kr. Det är ju helt otroligt. Särskilt med tanke på hur kul vi hade.

När vi kom dit var klockan strax efter två så de sista skolbadarna huttrade iväg från duschningen och det var vi och en annan familj (som dock var där med helt andra proportioner på vuxna:barn, 1:1 faktiskt) och alla roliga badleksaker. De tre stora stojade glatt omkring i den bassäng de själva kallar mellanstora, den som är max 90 cm djup och på grunda sidan betydligt mindre än så, där de alla bottnar och ändå kan simma och leka och paddla på leksakerna, testa Hs nya simutrustning och kasta ringar och bollar, och rent allmänt ha hur kul som helst. Själv matade jag E med NAN2:n och hon tittade med stora ögon på sina fantastiska amfibiska storasyskon och även beundra de vackra lamporna i taket på simhallen.

Sedan ville H visa sina konster, som är att hoppa från ettan och trean på ett flertal olika sätt. Hon är verkligen jätteduktig, både på detta och på själva simmandet. Jag är så stolt över henne.Det finns en speciell hoppbassäng för detta som är 3,9 meter djup så det var med stor emfas som jag talade om för A att han inte fick bada i den utan sina ryggkuddar, som han ville. Han lyssnade tack och lov (det verkar finnas speciella paniktoner i rösten ibland som gör att han faktiskt lyssnar) och sedan gick de allihopa till den stora bassängen. Där badade bara H och S, A (som alltså just krävt att få hoppa från trean i en fyra meter djup bassäng utan att kunna simma) vågade inte och E – ja, hon ville inte. S har lärt sig simma precis under vattenytan sådär som barn ofta gör innan de börjar simma ovanpå vattenytan så han hade mycket att förevisa. Jag är stolt över honom också, från att knappt ha vågat sig i stora bassängen tar han nu kaxigt för sig. A stod bredvid mig och frös och efter ett litet  tag bestämde vi att det var dags för dagens clou: E-bad i ”pyttelilla bebisbassängen”.

Så jag lyfte dit henne, tog av den lilla tröjan och blöjan som jag bedömde var alla kläder hon borde bära inne på detta varma badhus och satte på de små ultragulliga bebisbadbyxorna och lyfte – ta-da! – i henne i vattnet. Där satt hon, lojt lutad mot bassängkanten som en annan paraplydrinkssmuttande charterresenär. Hon trivdes som en sådan också, man såg solskenet titta fram i hennes ögon och skrattrynkorna förmera sig i ansiktet. Syskonen flockades runt omkring henne, som medelålders mammor runt Brad Pitt, och efter ett tag lärde H henne att plaska med händer och fötter. Då nådde trivselnivån nya extatiska höjder och hon plaskade och levde om, hur lycklig som helst.

Syskonen lekte med leksakerna även här och kom med badankor och annat för att förnöja E. Såsmåningom kom någon på att man kunde hälla vatten precis framför henne med en vattenkanna. Det fann hon stimulerande, kan jag säga. Otroligt spännande. Vetenskapsmannen i henne växte fram och ända ut i fingerspetsarna för det där spännande vattnet som for ner i en stråle, det måste undersökas.

Hon skrattade och var överlycklig och alla barnen. S tyckte att vi skulle avsluta badstunden med att sjunga ”Imse Vimse Spindel” medan han själv med hjälp av en vattenkanna agerade vatten under textraden ”Ner faller regnet, spolar spindeln bort” så det gjorde vi. Medan de stora barnen bastade så badade jag E i vanligt vatten i det stora handfatet inne i duschrummet.

Det hela var så harmoniskt och härligt att jag knappt kunde tro det. En toppendag för alla.

När vi kom hem och ätit plättar somnade de alla ovaggade.