Du har bråttom med dagishämtningen, för du jobbar kväll. Du har vabbat dag med en dotter och skall nu lämna alla de andra barnen hemma innan du drar iväg. Det är bråttom, som sagt. Om du kommer sent, blir andra människor lidande. Du tänker en välorganiserad, militäriskt preciserad barnhämtning utan tjafs, åtbördor och förseningsstrategier.

Du tänker naturligtvis fel. Du anar det innan.

Du vet bara inte HUR fel du tänkt.

Du går att hämta din yngsta dotter. Hon vill inte bli hämtad. Hon vill helst köra en ful plastvaruvagn runt, runt asfaltsspåret på dagis utegård. Hon har vält en gul plastbil upp och ner och lagt den i vagnen så att den utgör en slags rudimentär vagga. I denna vagga huserar tre små plasthästar vars sköra slummer inte får störas av brutala föräldrar som vill hämta snabbt.

Ni måste sjunga för hästarna. De vill höra Lilla snigel akta dig. De vill höra den flera gånger. ”Tollmo” befaller din dotter sedan och du finner dig själv, professionell yrkeskvinna, stilig till tänderna (med SCARF dagen till ära ftw) och med brådskans stress som varulvständer i nacken, stå och sjunga ”trollmor” (fast tyst, för att inte störa (de REDAN SOVANDE, för &!%!¤!) hästarna) inför icke-vaggan i minivaruvagnen som dessutom ett annat barn vill ta över så fort det bara är möjligt.

Du överlämnar med varm hand hästar, bilvagga och varuvagn till dagiskompisen och tar med dig din yngsta dotter för att gå till den verkligt svåra delen av hämtningen: Din arge son. Din arge son kommer att vara mycket arg när du hämtar och kommer också vilja kramas en hel del. Du tänker lite på din arge son och lämpliga sätt att bemöta honom, och märker först inte att din lilla dotter bestämt sig för att – just det – bli en katt.

Hon kravlar på alla fyra och  jamar. Hon gör det över hela dagisgården, den tio meter långa promenaden in i skolan, i skolans alla korridorer. Hon jamar högljutt, klagande, sökande, som en liten kattunge som känner sig sviken av hela världen. Någonting i hennes jamande sätter dina hjärtesträngar i vibration och du vill ta upp henne, bära henne, klappa henne ömt och höra henne spinna. Men nej. ”INTE Gos-katt! GÅ-katt!” förklarar katten tydligt och integritetsbenäget.

Kattunge i skolkorridor. 

Du behåller dina egna åsikter, som är att hon är en kryp-katt, en kryp-LÅNGSAMT-katt, för dig själv. Istället håller du andan för nu närmar du dig Arge Sonens hemvist. Och han är arg. Han har tränat för den här stunden. ”Dumma mamma!” hälsar han. ”Fakjo! Vad blir det för mat? Men jag GILLAR INTE DET!” vrålar han innan du hinner svara och plötsligt tänker du på din frånvaro från hemmet denna kväll i ett rosa skimmer. Du kramar arga sonen, som tillfälligt glömmer sin ilska, och hämtar harmoniske glade sonen och går till bilen under ivriga glåpord och upprörda gliringar från den Arge, som inte glömde sin ilska så jättelänge precis.

Fast katten kryper förstås. LÅNGSAMT. Och jamar.

Katten, som inte är en goskatt, och alltså inte låter sig bäras, kryper med ungefär samma hastighet som ett genomsnittsligt bergsmassiv. Sonen, som trots sin ilska är en gos-son och gärna skulle låta sig bäras om det inte vore för att han vore så arg, smädar dig med ungefär samma hastighet och påhittighet som en speedad rapartist i verbal högform. Den harmoniske sonen stannar ibland för att beundra vädret, heja på kompisar eller bara i stillsam förundran över livets allmänna härlighet. Det är något lätt fantastiskt över den totala nonchalans han uppvisar inför sina extremare syskons excesser. Det är möjligt att han är så van att han inte märker dem.

Vid parkeringsplatsens gräns bär du den ogosiga kan-själv-katten till bilen. Den protesterar ivrigt. Den vill krypa trots trafikriskerna. Den hävdar att den har nio liv. Den försöker klättra ur din famn. Den skriker rent ut. Det tycker Arge Sonen är ett toppengrepp. Han instämmer och dubblar. Harmoniske sonen säger att han just osökt kom att tänka på en operasång och sjunger lite på Malena Ernmans la Voix. De utgör en trio med attityd.

Men de sitter fastspända med bilbälten nu och deras röstresurser är det enda som kan härja fritt i bilen.

När du lämnat av barn och katt i hemmet ringer du och förklarar att du blir ”några minuter sen – öh – en kvart eller tja, nja, lite mer kanske”, och så berättar du varför.

Och så hör du att katastrofhämtningen du inte kommer att kunna rensa din själ ren ifrån ens med stålull eller/och dyra sparesor får någon att skratta. Det är något med det där skrattet. Tydligen var hela den här krishalvtimman – ehm – underhållning.

Och då, någonstans inom dig, reser din själ sig  som en beskjuten Rambo. Din själ opererar vant ut kulan, borstar bort dammet från sina byxor, sträcker på sig, rätar på axlarna och går vidare. För din själ vet att här i det öde landet, den värsta hämtningen i tidernas världshistoria, just här vilar ett blogginlägg som kommer att få andra föräldrar att känna att en tjugominutershämtning med gnäll om läxor är rätt OK faktiskt. I jämförelse.

Varsågoda. This one’s on me.