M är på väg från vardagsrummet för att göra sig en macka när S kommer insprintande som budbäraren från vilket grekiskt drama som helst.

S: Mammamammamamma jag har upptäckt ett allvarligt fel med vår almanacka.

jag: OK – vad?

S: Det finns bara två månader kvar på den här veckan.

jag: O… K…

S: Alltså om jag bläddrar bland månadsbladen är det bara TVÅ kvar.

jag: OK. Men det stämmer ju. November och december.

S: Men!!! När skall det komma snö då?

jag: Det kommer.

S: Men hur skall det hinna? Snön blir ju stressad!

jag: Jag tror inte…

S: Snön får kanske ont i magen. Den kanske inte kan snöa. Jag gillar inte alls att de försöker STRESSA snön på det här sättet. Snön måste få ta det lite lugnt – känna efter lite.

jag: Men ingen försöker stressa sn-

S: Snön kanske liksom vill ligga kvar i sängen lite och fundera. Lite cozy. Lite soft. Då mår snön bäst!

jag: Ja – OK – jag hade ingen aning om att snön kände sig så –

S: INGEN tänker på snön! Bara jag! Jag är den enda som funderar på hur SNÖN kanske har det!

jag: Öh – ja – kanske…

S: Och kommer snön att tacka mig? Va? Va? Kommer snön att tacka mig?

jag: (något förvånad över denna oväntade vändning) Eh…

S: Det var bara det jag ville säga! (marscherar irriterat in till sängen igen)

(M återvänder bärande på en stor västerviksostmacka och tittar förvånat efter vår flyende barrikadkämpe)

M: Vad – hände?

jag: Snöns rättigheter. Och snöns otacksamhet.

M: … … OK.

jag: Ja det var vad jag sade.

M: Det bästa vore förstås om snön bara lade sig på åkrar och fält och i skogen och inte så mycket på vägarna.

jag: Akta dig för att ställa krav på snön. Snön kan bli stressad.

M: … Är det OK om jag går och pratar med S istället?

jag: Be my guest.

Det var klockan 20.36. Sedan dess har man hört animerade samtal om snö inifrån S:s sovrum.  Klockan är nu 22.35.

Jag anser att M:s knäckemacka tillhör mig nu.