Det finns en speciell känsla som är en blandning av stolthet och besvikelse.

En av de bästa illustrationerna av den känslan när man kan komma med många svar på På spåret till exempel. Stolthet över vad man kan. Besvikelse över att man är så uppenbart medelålders.

M och jag tittar på På spåret. Vi brukar i allmänhet vara med och tävla också. Fast vi tävlar inte genom att försöka komma på svar på frågorna som ställs i programmet. Vår tävling går istället mest ut på att hitta på uslare ordvitsar än Kristian Luuk.

När Birro & Koljonen låg under idag och uppmanades att chansa på höga poängtal (det högsta är tio) under nästa tågresa så knäckte M att de fick lov att satsa på Kris-tian Lok.

Och då kände jag den tydligare än någonsin tidigare. Tydlig som en odör, varm som ylletofflor, lätt svettig av frustration. Precis. Ni vet vad jag menar. DEN känslan.

Känslan som är en blandning av stolthet och besvikelse.