Käre M!

Idag fyller du år. Vare sig du vill eller inte.

Och egentligen vill jag inte störa dig eller ta upp tid som du kanske hade tänkt använda till att googla olika traktormodeller eller drömma om nya städredskap.

Jag ville bara säga en sak om – ja, om barnen, primärt.

Du vet ibland när de har ätit en större mängd godis? Och bara springer omkring i något slags lyckorus och skriker med röster som,tja, om vi skall vara ärliga, mest påminner om någon slags Kalle Anka-avart på steroider?

Ja. Jag ser på blicken i dina ögon att du känner till det.

Du vet hur de under sockrets inflytande totalt saknar förmåga att planera eller ta det lugnt eller resonera? Du vet hur de virvlar runt som nyspräckta ballonger? Hur de hoppar och studsar och skuttar och ränner och liksom briserar överallt?

Ja. Blicken i dina ögon har liksom blivit mattare. Så jag ser att du vet.

Jag tänker särskilt på den gången för några år sedan när vi skulle försöka åka bil med sockerstinna barn som förvisso satt fastspända i säkerhetsbältena men ändå på något sätt lyckades vara överallt i hela bilen samtidigt och fyllde rymden runt omkring oss med en slags hamsterljudsinfluerad heliumlik änglasång av det mest vidriga newageaktiga slag?

Oj. Kan man helt tappa blänket i ögonen sådär bara av att lyssna på när jag berättar om det? Intressant.

Ja jag nämner det tillfället, inte så mycket för att uppväcka de i och för sig på sitt sätt intressanta minnena av hur vi upptäckte att A satt och skrek ”S! TITTA! Jag gör fakjotecknet! TILL EN POLISBIL!! Gör det du också!” och sedan, några sekunder senare: ”Oj vad fint de kan blinka med sitt tak!” Och hur vi sedan till ackompanjemang av en extremt triumferande barnaskara och en extrem brist på entusiasm från oss själva förberedde oss på ett ytterst intressant samtal med de blåklädda tjänstemännen innan vi upptäckte att alltihopa bara var hittepå. Eller möjligen någon slags godishallucination.

Det är som sagt inte alls det minnet jag vill uppväcka. Så om du vill kan du öppna ögonen nu och andas normalt.

Vad jag egentligen ville uppehålla mig mer var den där känslan av att de bara rickoschetterade runt på väggarna i bilen fast de i själva verket satt alldeles stilla. Den där jobbiga studsigheten som kommer av att sinnet är alldeles överfyllt med lycka. Det finns ingen plats för den så den bara pyser ut.

Det var den känslan jag stiftade bekantskap med den där vintern när vi lärde känna varandra för tolv år sedan. Det var den som gjorde att jag, efter dryga trettio år av att aldrig ha gjort något särskilt spontant eller oöverlagt, flyttade ihop med dig efter bara några veckors bekantskap. Det där lyckoruset som slungar en fullständigt ur kurs och gör allt vardagligt guldskimrande och liksom överväldigande övervärldsligt. Den där känslan av att man kan promenera en halvmeter ovanför marken.

Och nu står vi här ett dussin år och nästan ett halvdussin barn senare. Och jag spatserar nästan aldrig i luften längre. Och guldskimret är avskavt och slitet och vardagen har inte bara hunnit tränga sig på utan slå sig ner, lägga upp fötterna på bordet, och göra det bekvämt för sig.

Och ändå kan jag bli sådär luftballongsglad bara av att se på dig. Sådär småbarnsfnissig av lycka när du kommer in genom ytterdörren.

Och jag tänker att sockerruset har väl lagt sig nu. Ändå finns sötman kvar.

Grattis på födelsedagen älskling.

Förresten.

För att riktigt totalfira gav jag barnen ett par rediga godispåsar efter maten. Jag hoppas att du inte misstyck – nej. Sätt dig igen, jag skojade bara.

Nu har jag pratat klart.

Nu kan du googla dammsugare och frontlastare igen.