Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar.

Jag kan gå längre.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring på väg hem från ett disco.

Det är möjligt att det går att vara ännu mer specifik.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring på väg hem från ett disco och den medelålders mor som orsakat hennes ilska.

Det speciellaste med den typen av tystnad är att hur bara växer och växer.

Har ni någonsin sett en vattenballong fyllas under en kran tills den är så totalt ultraproppfull att man inser att en droppe till och det redan tunna ballonghöljet kommer att sträckas bortom rimlighetens gräns och att explosionen är så nära som en explosion någonsin kan vara?

Tystnaden sträcks ut och sträcks ut och sträcks ut och man vet att den inte kommer att hålla en sekund längre innan den-

H: Mamma. (djup suck) Jaja. Det är mitt fel. Jag sade att jag skulle göra en lista över saker du fick säga och så gjorde jag inte det. (djup suck) Men jag kunde ju inte veta. (djup suck)

jag: Vadå? Vad sade jag?

H: Mamma.

jag. …. Jaja.

Den där växande tystnaden igen.

jag: Men det var ju i en gymnastiksal. Vad skulle jag tro?

H: MAMMA.

jag: Jag förstår inte ens att det var pinsamt.

H: Mamma det var så superpinsamt att det hade varit årets jättepinsammaste även om du hade haft RÄTT. Vilket du inte hade. Förstås.

jag: Hur kan det vara pinsamt? Det fanns massor med mammor som frågade folk saker.

H: Ja. VETTIGA saker. Med NORMALA tonfall.

jag: Hur var det mitt fel att det råkade bli helt tyst precis när jag pratade?

H: Jag. Vet. Inte. Men det händer INGEN ANNAN.

jag: Hm. Hmm. Det kanske bara händer mig för att – Det kan ju vara för att jag har någon slags naturlig ledarskapsegenskap som alla andra instinktivt respekterar.

H: M A M M A.

jag: Eller inte.

H: Mamma – vi pratar inte mer om det.

jag: OK.

Den växande tystnaden.

jag: Men får jag bara säga att –

H: Mamma – VARFÖR?

jag: Varför jag vill säga en sak nu eller varför jag sade en sak då?

H: …Vilket som.

jag: Jag ville bara vara trevlig.

H: Ja. Det gick ju jättebra.

jag: Det kanske inte är så illa som du tror.

H: (med tänderna hårt sammanpressade) Mm.

jag: Jag menar folk skrattade ju och var glada.

H: Skall jag berätta vad som är det stora problemet?

jag: OK.

H: Att alla på hela skolan vet att vi är släkt.

Den växande tystnaden.

jag: OK. Jag vet att jag inte är den sportigaste mamman i hela universum.

H: Nähä.

jag: Jag vet att jag inte är den SMARTASTE mamman i hela universum.

H: Nänä.

jag: Jag vet att jag inte är den –

H: (tittar på mig som om hon tänker på a) att hon aldrig någonsin haft bättre användning för sitt mest sarkastiska tonfall och b) samtidigt aldrig haft så lite ork kvar för att använda det och c) hur synd det är) Mamma.

jag: OK. OK.

H: Grejen är att vi kör ALLTID limbo på våra skoldiscon. ALLTID. Det vet du. Du måste ju veta det.

jag: Jaja.

H: Så vad flög i dig? Vad fick dig att gå in där och bara… (tystnar)

jag: Ja. Jaja. OK. Kanske inte det smidigaste.

H: Inte. Det. Smidigaste. Kanske. Nej.

jag: Men jag ville bara vara – alltså det var inte så allvarligt. Alla skrattade.

H: De gjorde det ja.

jag: Jag kunde ju inte veta.

H: Tja. Man kan ju tycka att du hade kunnat veta.

jag: Hur då?

H: Mamma. Om folk kör LIMBO. Då frågar man inte om de håller på med någon slags höjdhopptävling.

jag: Jag TYCKTE att det kändes som att de gjorde på fel sätt.

H: Mm.

jag: Kan vi inte fokusera på det positiva här?

H: Det… Det… Det…

Den växande tystnaden.

H: Det positiva.

jag: Ja!

H: OK. Vi kan fokusera på det positiva.

jag: Vad bra!

H: VAD är det positiva?

jag: Jag lovade att inte dansa min hemska dans och jag dansade inte.

Den växande tystnaden.

jag: Det känns som att du inte fokuserar på det positiva.

Den växande tystnaden.