apr 112015
 

Hon hejdar mig på affären, våra varuvagnar nosar på varandra som nyfikna hundar.

-Dig har jag velat prata med! säger hon med en röst som befaller mer än ber. Jag behöver ett råd. Ett expertråd kan man säga.

Det är alltid trevligt att bli utnämnd till expert. Jag ler uppmuntrande.

-Det är så att min systers son dog i cancer för två månader sedan. FÖR TVÅ MÅNADER SEDAN! Jag sätter igång att beklaga men hon viftar bort mina beklaganden som man slår efter en irriterande mygga, hon vill fortsätta att prata. Och du är ju lite av en expert på sorg, kan man ju säga, så hur…. Hur gör man?

Jag tror att hon vill veta hur hon skall stötta sin syster med familj, men det är inte det hon vill. Hon förklarar tydligt hur trötta hon och hennes man är på allt detta ältande om den döde sonen, att systern skall ha foton framme och prata om honom hela tiden, drar upp minnen och vill prata och prata och prata.

-Vill att familjen skall samlas kring graven och en massa annat rent tjafs, avslutar hon retligt och tittar uppfordrande på mig.

Hennes fråga är: Hur skall de få slut på det?

Något i mig går sönder, som om mitt hjärta var gjort av tunt glas och hon kört sin fullastade varuvagn över det. Jag hör i min upprördhet det spröda melodiösa ljudet av splintrande glas, och är överkörd in i minsta vrå i min själ. Två månader. TVÅ MÅNADER. Två månader har deras barn varit dött och nu kräver omvärlden – den nära omvärlden – en syster – att de inte ältar längre. Ömsom vrede, ömsom sorg far genom mig som två stilettvassa knivar.

Ansgar har varit död i över tolv år. Jag ältar fortfarande – inte dagligen, och inte inför alla, men kärleken dör inte för att barnet dör, och behovet av att få vara mamma, om så bara på berättelsenivån, det dör aldrig.

Jag vill skrika, ruska om henne, vråla ut min ilska över att vi lever i en värld där döden inte skall synas, där sorgen inte skall finnas, där allt skall vara fint, polerat, civiliserat. Jag vill ta tag i hennes axlar och tvinga in vett och medmänsklighet i henne, vill skrika in i hennes själ, som hon har skrikit in i min, att hon måste ta hand om sin syster, måste tillåta sin syster att vara sig själv, måste låta sorgen få rum.

Men jag gör inte det. Jag vill det – jag vill ta min varuvagn och bomba hennes varuvagn med den tills alla de ekologiska äggen längst upp är en röra på golvet och sedan dansa mina varuvagnshjul i röran och skriva: TVÅ MÅNADER! i sörjan tills hon fattar vad det är hon säger, vad det är hon kräver.

Men jag gör inte det, för en ängel går förbi just då. Jag vill gärna tro att den ängeln är Ansgar, men det kan vara en ängel som är åtta år och just, för två månader sedan, dog i leukemi. Ängeln viskar i mitt öra och frågar vad som gjorde att vi orkade, den där första svåra perioden.

Det är lätt – vi orkade för att vi hade vänner som brydde sig, familjer som orkade, släkt som tog om hand. Det funkar – om man har det, fräser jag inom mig till ängeln, samtidigt som jag tänker att om jag skulle ta de där blompinnarna hon har i vagnen och sticker små, små hål i mjölpaketet så kommer det att ligga som ett väldigt kladdigt och väldigt halt pulver över alla de där äggen som jag kan krossa. Det känns som en väldigt tillfredsställande tanke.

Men sedan tänker jag inte på det längre, för ängeln är försvunnen och plötsligt vet jag hur jag skall göra. Jag ler mjukt – det kan man göra när änglar hälsat på – för hennes uppfordrande blick och säger att det var väldigt bra hjälp för oss, när Ansgar dog, att andra människor verkade sörja också. Att Ansgars kusiner hade en bild uppe på honom, att våra föräldrar frågade om honom, att vänner ringde, att andra sörjde.

-Eh? Men jag vill ju att hon INTE skall fokusera så mycket på det.
-Tänk om hon fokuserar så mycket bara för att hon är rädd att ni skall glömma hennes son. Visa att ni också minns, det kostar inte så mycket att sätta upp en tavla på honom? Det är ju dina barns kusin.
-Barnen ville ha ett kort uppe, men vi sade nej. Vi ville inte — hon tappar resten av meningen.
-Testa, föreslår jag. Det kanske… det kanske hjälper din syster att inte fokusera så mycket. Och, tillägger jag, fast inte högt, det kanske hjälper dina barn att få sörja sin fullständigt normala, naturliga sorg över sin kusin.
-Men det är inte alls så vi tänker, inte alls det vi vill! provar hon. Ängeln är tillbaka en kort sekund och håller med ett järngrepp i min vagn, så att jag inte skall köra den över hennes tår. Jag behärskar mig, man gör det när änglar är närvarande. Ler sådär mjukt igen.
-Men tänk om det är vad din syster behöver?

Hon stirrar på mig. Jag vet inte vad som händer i hennes hjärna, men när hon står framför mig i kassakön en kvart senare så har vi båda vunnit en moralisk seger. Jag, för att hennes ekologiska ägg ligger där hela och okrossade nästan längst upp i högen av varor. Och hon, för att bredvid äggen ligger en ljusblå inplastad ram.

En ljusblå, inplastad ram. Nu ler jag, och inte mjukt, utan den upprättade moderskärlekens triumfatoriska segerleende.

Och någonstans inom mig hör jag det distinkta ljudet av en åttaårig leukemiängel och en tolvårig hjärtfelsängel som high-fivar varandra.

apr 092015
 

Våra sorger ligger så tätt intill varandra, som om de var invirade individuellt i silkespapper men ligger i samma ask. Vi går omkring i livet, ler vackert mot varandra, och bär sorger som inte syns.

Så tänker jag när jag går i en folksamling. Alla dessa människor, som var och en bär sina liv, sina minnen, sina sorger. En osynlig ryggsäck av erfarenhet, det bär du, och det bär jag, det bär de flesta vuxna.

Vi pratar inte så mycket om dem, iallafall inte när vi möts till vardags. Vi gör ärenden, småpratar, håller kontakten, gör det vi skall. Aldrig kan vi ta av oss ryggsäckarna, men vi vänjer oss. Vi vänjer oss vid att ryggen skall värka litegrann av tyngden, vid att ryggsäcken får oss att bära oss konstigt åt ibland. Min ryggsäck gör att jag gråter ibland, gör din att du gråter ibland?

Idag, på stan, så var det som att jag ett kort ögonblick kunde ana – inte ryggsäckarna, inte våra individuella, olika ryggsäckar, men en skugga som från en ryggsäck, den hängde över var och en av oss.

Alla gick vi där, med våra sår. Alla går vi där, med våra olika sätt att hantera. Alla gick vi där, och log och hälsade och såg glada ut framifrån, men med en skugga på ryggen.
Och det är något sorgligt över det, och något vackert över det.

Det sorgliga att vi alla bär det här, att vi inte kan ställa ifrån oss våra ryggsäckar, att vi inte riktigt kan bära varandras bördor, eftersom de är så osynliga.

Det vackra är att vi strävar på, att vi beslutsamt går vidare, tyngda, men inte uppgivna – med värkande ryggar men villiga ben. Att vi ler och hälsar. Det vackra är att vi faktiskt inte förvandlas till våra ryggsäckar, att vi inte blir vår sorg, att vi bär den, anpassar fart och hållning och liv, och går vidare.

Vi går vidare. Inte med samma svikt i stegen, men istället med en ny beslutsamhet. Vi skall fram ändå.

Och ändå…. skulle din börda bli lättare att bära om du såg att jag bär en liknande ryggsäck? Skulle min börda bli lättare av att jag visste att du vet hur det känns?

Vi kommer inte att få veta det. Men ibland, när vi anar skymten av en skugga av en ryggsäck på en annan människas rygg, kanske vi kan stoppa in den förståelsen i leendet, i hälsningen vi ger varandra. Och kanske blir båda våra ryggsäckar då lite lättare – en kort sekund iallafall.

Och sedan går vi vidare igen. Med värkande rygg, och villiga ben.

dec 132014
 

Nu har det blivit lite av en tradition att lägga upp det här varje Lucia. Det var Ansgars begravningsdag idag för tolv år sedan och för några år sedan passade jag på att svara på några av de frågor jag brukar få om Ansgar av bloggens läsare. Det har kommit till några nya läsare sedan förra året, så här kommer det igen – något bearbetat.

* * *

Den 13 december är Ansgars begravningsdag. Vi valde det datumet med flit. Vi ville att han skulle få en ljushögtid, att hans ande skulle vila över barns firande på något sätt. Verkar det knäppt? För oss kändes det bra då, och hela Luciastämningen med sjungande barn och ljus ger oss hopp om att mörkret är något övergående.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt den här dagen och svara på några frågor som folk brukar ställa om Ansgar och om sorg. Mina svar på medicinska frågor är lekmannasvar och jag tar inget som helst ansvar för den läkarvetenskapliga korrektheten i dem, det är så jag har uppfattat de svar jag fått av läkare, varken mer eller mindre.

1. Vem var Ansgar?

Ansgar var vår första son, föddes 22 november 2002 i graviditetsvecka 40+1. Han var blond, blåögd och hade hett temperament och en förtjusning över att vara i centrum. Han dog den 26 november 2002.

2. Hur var graviditeten/förlossningen?

Graviditeten var nog en rätt normal förstlingsgraviditet. Den enda komplikationen var att min blodtryck pendlade kraftigt de tre sista veckorna och jag åkte ut och in på sjukhus med ”misstänkt havandeskapsförgiftning” – det som hände var att blodtrycket kunde stiga upp över de magiska siffrorna 140/100 – bara lite, typ 144/100 eller 140/102 eller så. Sedan sjönk det igen. Inga andra havandeskapsförgiftningstecken som proteineuri eller så. I v 39 framgick det att Ansgar låg i säte så de gjorde ett vändningsförsök som misslyckades (det lyckades, men medan läkaren pratade med oss efteråt såg jag på ultraljudsbilden hur han vände sig tillbaka) och vi fick en tid för planerat snitt i v 40+1. Det sista dygnet, alltså graviditetsdag 40+0 fick jag slutligen 1+ på proteinet på en urinsticka och ansågs därför ha havandeskapsförgiftning så jag lades in på specialistmödravården.

Förlossningen blev med planerat snitt och den gick utomordentligt bra och smidigt. Vi spelade Suzanne Vegas skiva ”Suzanne Vega”, M höll mig i handen och Ansgar föddes med APGAR på 9/10/10. Vi var mycket lyckliga.

3. Vad gick snett och när hände det?

Vi var kvar på sjukhuset, som man var efter snitt då. När Ansgar var tre dygn gammal, nästan, slutade han andas. Efter ett dramatiskt försök att få igång honom som först misslyckades men sedan plötsligt gav effekt (efter att ha pågått i en halvtimma), fördes han ner till neonatalavdelning där han låg med en massa maskiner medan läkarvetenskapen behandlade honom mot alla sjukdomar de kunde komma på, och undersökte honom allt vad de kunde. De gav oss inte mycket hopp utan uppmanade oss att ringa våra familjer så att de skulle hinna träffa Ansgar. Det gjorde vi, mina föräldrar kom från utlandet och M:s från sitt hem strax utanför Uppsala, våra syskon från sina respektive bostadsorter och mina allra bästa vänner hann också komma, innan Ansgar strax efter midnatt andades sitt sista andetag, lugn och stilla i vår famn.

Det var inte förrän vid obduktionen som man kunde fastställa dödsorsaken.

4. Vad dog han av egentligen?

Hypertrof kardiomyopati heter det. Det betyder att en muskel i hjärtat var så förstorad att den inte kunde slå. Vad jag förstår kunde han leva i tre dagar med detta eftersom spädbarn under sina första tre levnadsdagar, liksom under tiden i livmodern innan de föds, inte har slutit ett hål i hjärtat och alltså inte använder hjärtat på samma sätt som man gör sedan. Förmodligen var det därför hjärtat slutade slå när det gjorde det.

Hypertrof kardiomyopati uppträder ofta som en del av en annan sjukdom och de undersökte förstås allt vad de kunde, läkarna. De trodde starkt på något som hade med ämnesomsättningen att göra men de fann inte att Ansgar hade någon av de kända ämnesomsättningssjukdomar som fanns då. De har sparat prover från honom i ett stort arkiv. Där ligger även prover från andra barn och förstås även vuxna människor som dött utan att man riktigt exakt vet varför. De ligger där och väntar på att medicinska forskare skall upptäcka nya sjukdomar och beskriva dem. Någon gång då och då kör de sedan alla provsvaren mot beskrivningar av ”nya” sjukdomar och ser om det finns något som passar in. De har lovat att kontakta oss när och om man kommer på en sjukdom som kan vara en förklaring till hans hypertrofa kardiomyopati. För närvarande vet man alltså inte vad som låg bakom den men det finns många saker man har uteslutit.

5. Hur vågade ni få flera barn?

Vi fick gå på genetisk rådgivning och fick siffran 3 % (troligen lägre) för upprepningsrisk. Och så längtade vi så oerhört efter fler barn! Det var det som fick oss att orka gå vidare. Det var inte helt självklart för oss att det skulle vara våra biologiska barn, dock, vi hann ganska långt i våra tankar på att adoptera under de tre månader som gick efter att Ansgar dog och innan graviditeten med H kom som en glad överraskning.

Ännu idag kan jag känna en längtan efter att adoptera men tyvärr är vi för gamla.

6. Hur präglades graviditeterna med de andra barnen av sorgen och det som hände med Ansgar?

Rent medicinskt var det en enda större förändring och det var att vi fick ett intrauterint hjärtultraljud i v 22. Det innebär att en barnkardiolog stod med ultraljudsapparat och tittade på det pyttelilla hjärtat som slog i bebisen och försökte bedöma hur friskt det var. Det är inte det lättaste men det gick. Varje gång kunde de komma fram till att det inte fanns några tecken på hypertrof kardiomyopati. S:s hjärta uppvisade dock en annan missbildning under fosterstadiet men den hade vuxit bort till ett extrainsatt hjärtultraljud i v 30, tack och lov.

Rent personligt var det förstås otroligt nervöst. Alla graviditeterna har varit det.

7. Kollar ni de andra barnens hjärtan?

Ja, de är kontrollerade både under fostertiden och sedan barna fötts. Alla våra andra barn har kontrollerats flera gånger under sitt första levnadsår och skrivits ut från barnkardiologen någonstans mellan ettårsåldern och tvåårsåldern.

8. Har ni någonsin hatat alla människor som fått behålla sina barn?

Nej, vi har inte det. Nu är det en självklarhet, men de första veckorna var det något som vi jobbade aktivt med. Ansgar hade bara varit död ett par dagar när jag sade till M att jag skulle göra allt för att vara glad när den första människan som blev gravid i vänkretsen berättade det. Jag klarade det också. Men jag tror att det var rätt mycket viljestyrka med. Å andra sidan var det här förmodligen lättare för oss än för andra som förlorat barn och sedan inte blivit gravida lika snabbt.

Däremot var vi rätt rädda för att folk som hade barn som levde skulle vara rädda för oss, för att vi skulle bli ett mörker, ett bevis på att det kunde gå fel, och att folk skulle dra sig undan. Det fanns de på sjukhuset och på nätet som varnade för det, men vad kan jag säga? VI HAR VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER. Alla höll sig kvar, alla ställde upp, alla delade vår sorg och så småningom också vår glädje.

9. Hur länge sörjde ni?

Sorgen är för hela livet tror jag. Jag tror inte att den tar slut, jag tror att den anpassar sig, bara. När Ansgar precis hade dött läste jag någonstans en beskrivning av sorgen som en främmande kropp i min kropp. I början passar den inte in, den bökar och stramar och sticker ut, än här och än där. Så småningom vänjer sig dock sorgen och kroppen vid varandra och sorgen blir mjuk och foglig och anpassar sig. Ibland, vid en oväntad rörelse, sticker den till och känns så där som den gjorde i början. Annars är den dov och vardaglig.

Jag gillade den beskrivningen då, den blev som ett livsmål. Och jag gillar den också nu, för för mig stämmer den.

Men för att ge ett mer konkret svar på frågan så kan jag se, nu när jag ser tillbaka på det, några tidsperioder när sorgen liksom släppte efter på järngreppet lite, det första efter ett halvår sisådär och det andra efter ett och ett halvt år ungefär.

10. Hur sörjer man ihop? Är det inte lätt att man växer isär av sorgen?

Jo, det är lätt. Vi räddades förmodligen delvis av några ord som Ansgars läkare sade till oss, ord som var ungefär ”De nästkommande veckorna är viktiga för er, för hur ni kommer att hålla ihop. Jag vill uppmuntra er att åka iväg och göra något tillsammans, var tillsammans och prata mycket med varandra.” Vi följde det rådet och vi har hållit ihop. Beror det på att vi höll kontakten de där första veckorna? Ja, jag tror iallafall att det var en viktig faktor.

Men man kan aldrig riktigt sörja ihop. Sorgen är en privat process. Men man kan prata och kommunicera och man kan turas om att sörja, vilket låter knäppt men det är så det blir. Man ger, mest omedvetet, den andra en chans att grotta ner sig i sorgen ibland, medan man själv håller huvudet över vattenytan och ser till att vardagen flyter. Sedan byter man.

Antagligen funkar det här med parsörjande annorlunda i familjer där man har barn redan.

11. Håller ni inte fast lite för mycket vid sorgen? Jag menar, bloggens namn: Ansgars syskon. Känns det aldrig som att allt handlar om det, som att ni inte kommer vidare?

Jag tror inte att vi håller fast för mycket vid sorgen. Jag tycker inte heller att allt handlar om Ansgar.

Men vad jag tror, och det här är viktigt, är att sorgen, liksom allt som händer oss i livet, blir vad man gör det till. Sopar man den under mattan, då ligger den där som en stor svart knöl som man inte vill låtsas om men som man snavar över. Ställer man den som en krukväxt i fönstret och vattnar den, så skymmer den ens sikt och växer sig stark.

Någonstans däremellan vill vi gå. Sorgen kan vara ett raster som man kan se tillvaron genom. Ett raster som i bästa fall kan visa på den tacksamhet vi bör känna över livet, över barn som är friska, över tillvarons vardag som rullar på i sin monotona men tröstande takt. Men – ETT raster som man se tillvaron igenom. Inte det enda rastret. Ett av rastren, skall det vara.

Vi vill ha våra minnen, inte släppa dem. Det är ett av våra barn vi pratar om. Ett barn släpper man inte. Men vi vill inte att sorgen och saknaden skall dominera för oss. Så kan det knappast bli heller när man har fyra barn hemma, för vardagen, den välsignade vardagen, kräver sitt, av tankeverksamhet, känslor och ork.

Livet skall levas. Och till livet hör dem som lever runtom en. Men även döden och sorgen och saknaden är delar av livet. Ackord i låten som brusar omkring oss. Man bör försöka höra dem också, för de är en del av melodin. Inte huvudtemat, tack och lov, men en del av melodin.

12. Hur är det för de andra barnen då, att växa upp med ett spöksyskon, så att säga?

Det är olika. De tar det på sina olika sätt. För H är det väldigt viktigt att fastslå att hon inte är äldst, att hon har en storebror som är död. För S är det helt oviktigt. När H gick i förskoleklass och de pratade om hur många syskon de är sade hon helt självklart fyra (E var ju inte född än då). När S gick i förskoleklass och de pratade om hur många syskon de är så svarar han också fyra (fast då var E född). Han räknar inte Ansgar. Gör det något för oss vuxna? Nej, det ger bara tacksamhet över att alla barnen känner att de kan vara som de själva är.

13. Om ni visste hur det skulle gå, att Ansgar skulle dö och så, och fick välja om ni skulle göra hela graviditeten, tiden tillsammans och sorgen igen, skulle ni göra det då?

Ja. Utan att tveka en sekund: JA. För det vi fick den där tiden, det var kärlek. Kärlek att ge och kärlek att få.

Ansgar gav väldigt mycket under sitt korta liv.

På Ansgars begravningsdag fick min svåger ett sms från en vän där det stod ungefär: Någon som har levt så kort tid och alstrar så mycket kärlek har inte levt förgäves. Och så är det. Ansgar ändrade våra liv. Han fortsätter att påverka och är en i vår familj. Ett barn – med speciella omständigheter förstås – men ett av barnen. I hans begravningsannons skrev vi (med ett lätt reviderat citat från Ulf Lundell)

Så älskar vi honom,
Och hans kärlek till oss
Är självklar och skoningslös
Och han får oss att längta 
Som vi aldrig har längtat efter någon förut. 

Så svaret på frågan kommer här: Vi skulle göra om det. Men vi skulle ta fler kort.

 

 

 

Eller, som Tomas Sjödin skulle säga:

Hos oss – trots en ofattbar saknad – ändå dessa ord i botten: Tack för lånet. 

nov 262014
 

Idag är det tolv år sedan Ansgar dog.

Det hände många saker i den där övervakningsmaskinbelamrade salen på spädbarnsintensiven. Ett hjärta slutade slå. Andra hjärtan krossades. Livet, som hade förändrats för alltid bara några dagar tidigare, förändrades för alltid igen. Allt dog den natten. Allt som var värt något.

Förutom en sak: Vännerna stod bi. Våra närmaste fanns omkring oss. Vår sorg var deras sorg.

Det enda som överlevde den natten som Ansgar dog var kärleken.

Och det är bara när man varit i avgrundsdjupen som man på nära håll kan iaktta vilken stark kraft vänskap, vänlighet, kärleksfullhet är – en naturkraft. Den sorten som kan lysa upp helvetets mörkaste hörn. Den sorten som kan göra att man istället för att bara överleva, faktiskt vill överleva. Det är en skillnad, och en skillnad som gör skillnad.

Under de senaste dagarna har ni och jag, kära bloggläsare, stått vid en grav i norra Uppland, och frammanat ur dimman några som blev mina vänner, för att vi delade en sorg. Det är viktiga vänner, bokliga vänner. De har hjälpt.

Men utan de verkliga vännerna hade jag inte hållit ihop tillräckligt länge för att läsa en bok. Utan verklighetens vänkrets hade jag inte hittat tillbaka till någonting som kunde kallas liv.

Så kära bloggläsare, genom dimman på Hökhuvuds kyrkogård får vi också speja efter de vänner som faktiskt delade verkligheten med oss, som fortfarande delar verkligheten med oss, som gett liv och ork när vårt liv och vår ork var diminutiva.

Under de svåraste åren värmde vänskapen mest, vänskapen från de som stod oss närmast.

Men det finns en till vänskap att hylla, vänskapen från de som nuddade vid våra liv en kort stund. Det finns de som tittade in väldigt snabbt i våra liv och visade oss att godhet kan beröra även i korta relationer, att en plötslig blick av förståelse, ett ord av omsorg, också kan komma som en ljusstråle in i ett kompakt mörker.

Ett par stickade barnstrumpor i brevlådan när vi väntade H (stickade av en dam som många årtionden tidigare förlorat två barn).

Ett möte på en bilbesiktning med en kvinna som höll i sitt hjärtsjuka dotter.

Ett mail från en gammal arbetskamrat, som ville skicka en hälsning.

Vänskaper som finns utanför vänskaperna, vänner som finns utanför vardagen. En omsorg som går längre än våra vanliga kontakter.

 

Idag är det tolv år sedan Ansgar dog. Vid graven i norra Uppland, där jag stått i dimman och den blöta kylan, sätter jag ner mitt ljus.

Ljusets strålar blir en del av dimman, en del av det märkliga sken som omger oss som står där. Plötsligt tycks det mig som att vi är omgivna av ljus, att mörkret är en synvilla, att dimman gör att vi ser bättre, inte sämre. En märklig känsla av att vara skyddad sköljer över mig, mitt i min skyddslöshet, mitt i min utsatthet.

När jag tänker efter inser jag att skyddet är vännerna, att ljuset är vännerna, att mörkret måste ge vika, fly i vanära.

Att kärleken vann.

Tack, vänner.

 

ram

nov 252014
 

En dag läste jag en intervju med underbare Hasse Alfredsson i DN. Det var en sådan där lång intervju, typisk för söndagsbilagor, där journalisten får en att känna sig som att man sitter och tjuvlyssnar på ett mjukt och trevligt samtal på ett café. De avhandlade dråpliga minnen från AB Svenska ord, och sedan frågade journalisten utan någon särskild övergång:

-Och sedan har du ju förlorat ett barn också. Hur kändes det?

Jag spetsade ögonen. Hasse Alfredsson, liksom. Ordkonstnär av rang. Formuleringskonstens mästare. Han måste ju ha något oerhört bra, något alldeles extremt väluttryckt at säga.

Han svarade  något i stil med:

-Det är många år sedan, men det är…. ja… jag vet inte vad jag skall…. säga…

Så är det med att förlora barn. Hur bra man än är på att prata, hur många år som än har gått, så finns det helt enkelt inte ord som riktigt räcker.

 

Det är inte därför jag läser Hasse Alfredsson, det har jag alltid gjort. Men när Ansgar hade dött, och några år hade gått, så läste jag honom igen, med ett nytt intresse. Här var också någon som sett döden i ögonen. Här var någon som var som jag. Han skrev inte om det förstås, han skrev för att roa. Men ändå. Han skrev. Kunde man, undrade jag, ana någon ton av något annat i det han skrev efter sonens död?

 

Jag hoppades förstås inte att det skulle finnas någon tråkig ton av allvar som förstörde alla skämten.  Men jag hoppades att det skulle finnas… något. Något där, som bara jag, och andra som förlorat barn skulle kunna se. Något hemligt tecken av igenkänning, som hos Anne Shirley eller Jungfru Maria. Fanns det något sådant?

 

Svar: nej. Inte vad jag kunnat se.

 

Och grejen är att det är så väldigt, väldigt bra att det är så.
Jag skrev häromdagen om hur jag läste Anne på Grönkulla för att distraheras, och sedan istället fick konfrontera min sorg. Med Hasse Alfredsson är det nästan tvärtom: Jag hoppades kunna sitta vid hans fötter, läsa hans böcker, och lära mig något om att fortsätta verka i glädjens tjänst trots sorgen. Och så gjorde han ingen skillnad på vad han uppvisade innan och efter. Ingen skillnad alls som jag kunde se. Hans offentliga gärning var glädje. Inte sorgebearbetning. Glädje.

 

Jag har inte gjort som han. Men jag har lärt mig något av honom. Lärde mig att glädjen måste få finnas där. Att skrattet behövs. Att livet måste fortsätta.

 

Hasse Alfredsson fortsatte att skämta och skratta och roa. Gjorde det ont i honom? Ja. Naturligtvis. Men han fortsatte ändå. Kanske fortsatte han några år på rutin, på tidigare skrivna skämt, på ren och skär jäklaranamma. Men han fortsatte. Och en dag – tror jag – en dag var det roligt igen.

 
Kanske kom det en dag när han kände något när publiken skrattade. Kanske upptäckte han att det var glädje. En dag kanske glädjen öppnade porten till kreativiteten, och en annan dag öppnade kreativiteten porten till livet, till lyckan, till lusten att leva och verka. Kanske kom glädjen tillbaka, kanske gav alla hans roligheter förutsättningar till liv, precis som vatten är en förutsättning för liv. Kanske kunde han roa och förströ inte bara alla andra, utan även sig själv.

 

Hasse Alfredsson har sagt: ”Om allting är för jävligt måste man ändå vara glad, för det är ens skyldighet att inte öka världens sorg.” Det är ett ordagrant citat, han har uttalat de orden. Men han har också sagt det med sitt liv.

 

För att glädjen behövs, för att kampen mot sorgen ibland måste utkämpas med skratt och sång: Hasse Alfredsson.

 

hassealfr

Ha det bra i värmen på en Sarakrog
rosenrött och himmelsblått
skall det va, vårt liv är inte bara knog
Öl är till exempel gott

nov 242014
 

När Ansgar nyligen dött, letade jag (som jag skrev igår)  i böckerna efter vänner, sorgevänner. Den nya sortens vänner. De som också har ont.

Det finns en fördel med böckernas sällskap när man sörjer: De finns där i vargtimmarna, utan någon egen uppoffring från deras sida. Utan att man besvärar dem. De står ut med att vara tillhands, passiva, tåligt väntande tills jag behöver dem. Det som varit min värld stod plötsligt tomt, övergivet som ett gammalt hus, unket som en gammal soffa, meningslöst som ett lämnat hem. Men böckerna skulle bära.

En av mina sorgevänner, från böckernas värld, hittade jag först i konsten. Det var oväntat för mig som inte har någon blick för vackra konstverk. Men jag fick reda på ett det fanns en speciell typ av konst, som avbildade jungfru Maria som höll i sin döende son. Pieta heter de.

Plötsligt blev det relevant. Jag letade efter dessa konstverk, i verkligheten och på nätet. Maria som höll sin döende son: hur såg hon ut? Hur höll hon honom? En vuxen man, döende, i Marias famn som ett barn, hållen som en nyfödd. Som min nyfödde. Som jag höll min nyfödde.

Och hennes ansikte. Så mycket smärta i ett ansikte… Kunde jag hitta en vän i jungfru Maria?

Seklena och omständigheterna som skilde mig från Maria föll ifrån. Vi delade detta: Vår förstfödde son, väntad, längtad, älskad, togs ifrån oss. Jag kunde inte slita mig från Marias blick i pietakonstverken.

När vi är deprimerade och ledsna söker vi inte andras blickar. Vi orkar inte med dem, har så fullt upp med vårt eget att vi inte orkar ta till oss något annat. Så blundar också ofta Maria när hon avbildas i pieta. Ändå mötte jag en blick, den här blicken, en blick som gick rakt in i mig, för det var min egen blick jag mötte.

Så här var det, så här såg jag också ut. En blick som visade allt mitt uppror, all min vilda, olösta sorg. En blick av smärta, märkligt vilsam för mig.

Maria, så stark och moderlig, även i det förfärliga slutet. Maria, så hemlig i såväl lyckan inför födseln som i sorgen efter döden. För Maria pratar inte mycket i Bibelns texter. Ofta står det: Och Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Och jag förstod plötsligt denna stillsamma värdighet, denna integritetsladdade tystnad. Maria bar känslor som inte kan sägas i ord, som inte kan uttryckas eller tolkas. Så också jag. Jag gömde och begrundade också allt detta i mitt hjärta.

Visste du från början, Maria? Visste du när änglarna sjöng över stallet? Visste du när ni bar fram bebisen i templet, när någon sade åt dig att det skulle komma att gå ett svärd genom din själ? Visste du att slutet skulle komma, att den stora kvävande gråheten skulle falla som en ridå över din tillvaro?

Är det detta som är föräldraskap, att när kärleken övermannar våra hjärtan, så kan de krossas som de aldrig krossats förut? Så kan vi skadas, sargas, som vi aldrig förut kunnat?

Kanske är det så. För mig var det så. För Maria, kanske. Jag hittade dig, Maria, när jag gick min ensamhets väg. Jag hittade dig.

Och jag hittade en blick att möta. En blick som delade min syn. En blick som mötte min.

pieta_by_laura_20-d4d5492

 

nov 232014
 

När Ansgar hade dött var mitt stora överlevnadsmål att få tiden att gå. Allt gjorde ont. Tiden bakåt var outhärdlig, tiden framåt var mörker, nuet var oändligt, vidsträckt, evig öken. Själva tiden gjorde ont.

Jag ville bara att den skulle gå, tänkte att all tid som kom efter ett tag måste bli bättre än den tid som var just då. Så. Tiden skulle gå och det skulle göra så lite ont som möjligt medan den gick.

Jag har alltid läst, hela mitt liv. Jag behövde läsa nu också. Det skulle driva tiden framåt. Men det behövde vara något som inte gjorde ont, och det var svårt. Minsta lilla tidningsartikel gjorde ont för det fanns alltid något ord som brände till.

Till sist gick jag tillbaka till barndomens böcker. Om inte annat, tänkte jag, skulle de ta mig tillbaka till min barndoms värld, och då tänkte jag inte på att få barn, eller döden. Jag hittade en lång, bra bokserie. Den skulle ta mig genom många nattliga timmar, tänkte jag, och raddade upp alla Anne på Grönkulla-böckerna på mitt nattduksbord, och började från början.

Om du har läst om böckerna från din barndom vet du att en omläsning av dem är en nästan schizofren upplevelse: dels upplever du böckerna, dels upplever du dig själv som ung när du läste böckerna första gången. Barndomens berättelser doftar av minnen, andra minnen än just den boken – minnet av sommaren då du satt på en övervåning i ett regn och inte ville sluta läsa – ett doftminne som inte har med boken du läser att göra: stearinljusen den julen då ”en rolig bok” låg i julklappstrumpan och gjorde dig outhärdligt osocial resten av juldagen – minnena lever sitt eget liv, bygger sin egen värld, bortom böckerna som sätter igång minnet.

Bra. Jag behövde något sådant, en annan värld att leva i.

Och sedan –

Jag vet inte hur duktig du är på Anne på Grönkulla, men hon förlorar sitt första barn.

Jag som ville undvika allt som gjorde ont. Och fast jag läste böckerna förut var det en chock, en grymhet, en kalldusch, en verklighet mitt i mina nätters låtsasvärld, en natt i december i norduppland 2002.

Men inte bara det, för den natten blev vi vänner, jag och Anne på Grönkulla. Jag hade gillat henne förut. Hon var mitt sätt att driva tiden framåt, min desperata längtan efter något annat – vad som helst, bara något annat. Men nu delade vi plötsligt en erfarenhet.

Hon blev min första sorgekompis. Lugnt ledde hon mig genom sorgens stadier, genom livet som obarmhärtigt gick vidare.

Plötsligt läste jag inte för att fly, utanför att hantera.

Och skillnaden var oändlig.

Det visade sig, när jag med oväntat ivriga fingrar sökte på nätet, att L M Montgomery, som skrivit böckerna, hade förlorat ett barn också. Hon skrev utifrån sin erfarenhet, och jag läste utifrån min erfarenhet. Och emellan oss stod Anne. Utan henne hade jag inte vågat öppna böckerna som handlade om sorgen och smärtan och förlusten, utan henne hade jag inte vetat vilken hjälp en boklig kompis kan vara, när man är ensam och sorgchockad.

Att läsa för att hantera och inte för att fly. Ett första steg mot ett sorgearbete.

Tack, Anne. vva

 

okt 222014
 

grav2

Jag går genom kyrkogården, för att den finns där. Och för att påminna mig själv: Döden, döden, döden.

Så här års lurar påminnelserna om döden överallt för mig. Allhelgona kommer, och november med Ansgars årsdagar. Kyrkogården är en tröstande plats för mig, för sådana tankar.

Så jag går genom kyrkogården, och andas lättnad, andas ut den sorg som annars inte syns. Jag är inte ensam på kyrkogården. Det är ett hemligt sällskap av människor som går där, vi har ett hemligt igenkänningstecken, alla vi som bär på hemlig sorg, hemliga stygn av smärta.

Igenkänningstecknet sitter i ögonen och i det faktum att vi går till kyrkogårdar. Allt är OK där, all sorg är normal, all smärta är tillåten, all ledsnad (även gammal) får vara ny, behöver inte slätas över eller döljas.

Och vi går i vår egen sorg och smärta, ser varandra, nickar nästan omärkligt, möter en blick som säger ”Jag vet.” Och vi vet.

Vi är medlemmar i ett sällskap, ett sällskap som vi alla hade gjort ungefär vad som helst för att slippa vara en del av. Ändå är vi här nu, och vi behöver varandra. Vi behöver utväxla blicken. Blicken tröstar, styrker, ger kraft att lämna kyrkogården och gå tillbaka till världen igen. Den vanliga världen.

Vanliga världen är en märklig plats. Vi möts där med, samma vi människor som möts på kyrkogården. Men då är det annorlunda, för andra människor är där också. För dem är smärtan osynlig, sorgen inte självklar, som den är här. Här är vi de normala, vi de anhöriga, vi de sargade. Det är skönt att få vara normal, få vara hela sig.

Och så möter jag – plötsligt, oväntat – dig där. Dig, som jag ser nästan dagligen i den vanliga världen, dig som jag aldrig har utväxlat den sorgsna blicken med. Men jag möter dig här. Vi hälsar. Inget kallprat, det behöver man inte på kyrkogårdar. Du visar mig din grav. Din son dog. Min son också. Jag visste inte. Du visste att jag inte visste, visste bara inte hur du skulle säga, berätta. Vi står där bredvid varandra, du och jag. Säger nästan ingenting, säger ändå allt.

När vi skiljs åt utväxlar vi blicken. Hädanefter kommer den alltid att vara med när vi möts. Döden, döden, döden.

För vi tillhör ett sällskap, ett sällskap vars hemliga tecken sitter i ögonen, sitter i själen.

sep 112014
 

Jag träffar ett barn på jobbet, ett relativt nyfött. Handen griper om mitt finger, sådär som de gör.

Och plötsligt är jag tillbaka till när du var nyfödd. När din lilla hand höll så hårt och tillitsfullt i mitt finger. Jag behövde bara snudda vid dina fingrar så tog de tag. Världens starkaste upplevelse.

Det är en gripreflex, men det är också ett meddelande till mamman: ”Jag håller i dig. Du är mitt hopp, min fasta punkt.”

Du höll av instinkt och reflex. Och jag höll tillbaka, av kärlek, överväldigad av känslor, i ett virrvarr av nydanande tankevirvlar. Dig. Dig vill jag aldrig vara utan, dig vill jag hålla och skydda och ta hand om och älska och – tja, allt. Vi höll i varandra.

Ingen av oss hade några ord. Du hade inga för att du var nyfödd, och jag hade inga för att du var nyfödd. Men vi behövde inga, vi bara höll.

Ett citat kom för mig: Mödrar håller sina barns händer en kort tid, men deras hjärtan för hela livet. 

Och så blev det. Jag höll dina händer – du höll mina händer – en kort tid.

Men ditt hjärta höll inte för hela livet.Du mådde inte bra. Du lämnade oss.

Och mina minnen snabbspolar, innan jag kan hejda det, några dagar, till de hemska timmarna på spädbarnsintensiven. Du låg med livsuppehållande maskiner överallt runt din lilla, nyfödda kropp. Mängder av information om din kropps funktioner stod i digitala, gröna siffror på alla de här maskinerna, men för mig lösgjorde sig en informationsbit ur de andra och tog över: dina lilla hand greppade inte runt mitt finger längre. Jag snuddade vid dina fingrar, men fick ingen respons. Reflexen var borta.

Du släppte mig.

Och jag visste då att det svåraste i livet skulle vara att själv släppa, att inte hålla dig.

Ändå fick jag göra det, släppa.  Jag kunde inte hålla dig så hårt att det räckte för båda. Jag kunde inte få ditt finger att kupa sig om mitt. Du var borta.

Och jag har hållit barns händer sedan dess. Fantastiska, underbara, ljuvliga, unika barn. Dina syskon.

Och ja, jag har fulla händer med dina syskon. Jag älskar dem alla, var och en, som om de vore det enda under som hänt mig. Som jag älskar dig. Fem fingrar i min hand, fem barn som hållit i mina fingrar. Full hand.

Tomheten är inte alltid påtaglig, men när den drabbar, gör den det med full kraft.

För idag höll en nyfödd hårt i mitt finger med sin hand. En annan nyfödd, en annan hand.

Och det var mysigt.

Men isande, skrämmande, avgrundslikt tomt.

Så väldigt påtagligt inte din hand.

Men ditt hjärta håller jag för hela livet.

jun 072014
 

”Ni kommer att förlora vänner det på här,” sade de till oss på sjukhuset ett par dagar efter Ansgars död.  ”Folk kommer att börja tänka på sådant de inte vill tänka på, att barn kan dö, när de ser er. De kommer att dra sig undan.”

Det var då vi för första gången insåg att det kan vara besvärligt socialt att ha en stor sorg. Inte bara sorgen, utan övergivenhet därpå.

Från sjukhusets sida var det en del av all den omsorg de ville visa om nyblivna föräldrar-utan-barn. De ville berätta allt praktiskt för oss, hur man ordnar en begravningsbyrå, hur man gör med sin sjukskrivning, hur ens vänner kanske reagerar.

Och mitt igenom sorgedimman trängde detta in som en pil: Det finns mer än bara sorgen, det finns effekter av sorgen, sådant som läggs på, som kan göra det värre. Det finns möjligheten att folk börjar titta på en på ett annat sätt, inte ett vänligt och empatiskt sätt, utan ett stängt sätt, ett sätt som har nerdragna rullgardiner, ett sätt som lägger tyngd på börda.

Men.

För oss hände inte detta.

Vi visade oss ha världens bästa kompisar, världens bästa släktingar. Världens bästa människor omkring oss.

Ingen försvann, ingen såg på oss med något annat än godhet och vänlighet, ingen fick oss att känna oss övergivna.

Och med tanke på att det kanske finns folk i världen som undrar hur man är en bra kompis till någon som sörjer, tänker jag göra en short list över vad det var för något som våra kompisar och syskon och föräldrar gjorde som kändes så stöttande och bra.

 

a) De höll kontakten.

En av de saker som man kan tappa när man har ny och färsk sorg är initiativförmågan. Man kanske behöver komma ur huset, ur sin sorg, ur sin bubbla, någon dag, men man orkar inte. Det är för mycket jobb att leta fram en telefon och en röst som inte låter som att den körts i en cementblandare. Och även om man skulle göra dessa grejer är man rädd för vad man skall mötas av på andra ändan av samtalet: någon som talar med en med tillkämpad förtröstan, falsk glättighet, någon som börjar gråta, vad händer? Det är alldeles för mycket energi förenat med att ringa någon – bra vänner ringde oss.

Så om du vill vara en lika god vän som våra vänner till någon i sorg: ring. Och ring inte och lämna ett meddelande när man säger ”hör av er om ni vill”. Det gör inte de sörjande, det kan inte de sörjande. Ring och lämna ett meddelande där ni säger ”Jag ringer igen på tisdag vid sju”.

 

b) De återinförde vardagen i våra liv.

En vän uttryckte det bäst, en vän som ringde när Ansgar dött, och som i en av konversationens första pauser sade (med en röst som förenade självironi med galghumor) ”Jaha, och bilen går bra?” Först blev jag irriterad, tolkade denna klyscha som att den betydde ”jag orkar inte med dig och din sorg just nu, vi pratar om vad som helst annars” men sedan förklarade han sig – han hade själv råkat ut för sorg några år tidigare och då upplevt en tydlig brist på folk som ringde och bara ville prata. Han förde fram att ibland vill man som sörjande inte ha tröst och djupa samtal, ”ibland vill man faktiskt bara gå på bio” och leva i en verklighet där man slipper ha ”Sörjande” som sin enda identitet.

Jag vägde hans ord och upptäckte att de stämde. Ibland vill man bara gå på bio.

Kloka vänner som ringde och ”tvingade” med oss ut på olika saker, kloka vänner som visste att det gjorde ont även när vi inte pratade om att det gjorde ont, och att smärta, även svår smärta, kan lindras av att få byta verklighet en timma eller två och engagera sig i något totalt oviktigt. (För övrigt är det här den främsta anledningen till att jag är en sådan Melodifestivalsentusiast. Ibland är det ljuvligt att gräva ner sig i något som är totalt, fullständigt, fundamentalt oviktigt.)

Man kan tro att man som vän har en uppgift att lyssna till någon som ältar en sorg om och om igen. Det kan bli så. Men jag tror att det är vanligare att man som vän har en uppgift att prata vanligt med folk. Berätta om sitt, kanske, berätta om annat, berätta om sådant som ger en liten paus i sorgen.

 

c) De räknade ut när det kunde vara extra svårt och såg till att finnas där som skyddsnät.

Kvällen efter begravningen, den första julen, det första nyåret, den första årsdagen. Samma vänner, allestädes i närheten, redo med sitt skyddsnät av vänskap och otvunget umgänge. ”Vill ni göra något?” Ibland ville vi, ibland inte, ibland orkade vi inte, ibland orkade vi. Men de fanns där. De lindrade. Bara genom att visa oss att de var beredda…

Det var ett par vänner till oss som gick in på sjukhuset och lämnade vinflaskor och choklad bland personalen på Neonatalen, som framförde det tack som vi kände i djupet av våra hjärtan, men som vi inte kunde visa, eftersom vi inte hade modet att gå tillbaka till den plats där Ansgar levt och dött.

 

Alltså, våra vänner gjorde så många saker att alfabetet inte skulle räcka till, och det skulle bli ett så långt blogginlägg att ingen skulle orka ens en tiodel.
Men. Detta är några av de saker de gjorde, några av de som varit som medicin för oss i sorgen, några av de saker som räddat oss tillbaka till något som liknar en normal tillvaro.

Kan man sammanfatta de här tre punkterna? Det känns så tydligt nu att man kan det, tydligare än innan jag skrev ner det.

Våra vänner och släktingar var de bästa tänkbara vänner och släktingar för att de hela tiden såg oss – inte med sorgen som en stor skymmande skugga som gjorde att vi själva, som personer, inte syntes längre (det var nog så vi såg oss själva), inte oss på det sättet som förtvivlat försöker låter bli att låtsas om sorgen, så att sorgen blir ”Den som inte får nämnas vid namn” (det var nog så vi var rädda att folk skulle se oss) utan de såg oss, som vi är, som vi var, med sorg och allt, och i stort behov av våra vänner, och svarande mot detta behov.

2014-05-31 10.05.09

 Tack, kompisar. Tack, ni som bar oss. Utan er hade inget gått vidare.