Okt 182015
 

-Mamma, vad är gra-v-l-jus? stavar flickan före oss i matkön på ICA. Titta, de har det i sin vagn. Gravllll….

-Gravljus, man har dem när man… när man vill tända lite ljus ute och det är lite mysigt, säger mamman. A, som står bredvid mig och håller på att räkna ut vad alla tuggummipaketen skulle kosta om man köpte en av varje, slutar räkna och stirrar oförstående på denna vuxna kvinna som inte vet vad man har gravljus till.

-Ursäkta, säger han artigt men tydligt. Jag tror kanske inte du vet hur det är. Gravljus har man till sin grav. Man tänder dem. Så att den döda som man har har lite ljus när det är mörkt ute. Min bror till exempel brukar få gravljus på sin grav, i en liten lykta. De lyser och lyser i flera dagar. Jag kan visa om du vill. Han tar fram telefonen och börjar scrolla fram en bild.

Kvinnan ler mot mig som den gör som inte vet vad vad man svarar på sådant. Flickan säger ”Jaha, det är därför det heter GRAVljus” och börjar sätta upp varorna på varubandet. A tittar på mig, uppenbarligen glad och nöjd över sin pedagogiska förmåga.

Och sedan hände inget mer. Vi betalade förstås, packade påsar. De gick åt sitt, gravfria, håll. Vi gick åt vårt håll, med våra gravljus.

Och jag kan inte släppa det här. Inte släppa det, inte släppa det, inte släppa det. Att mina barn vet vad gravljus är. Att de måste gå med den kunskapen i livet. För dem är det något vardagligt, odramatiskt. För andra barn i samma ålder är det okänt, och de barnen kan nöja sig med informationen att man har gravljus när man vill göra mysigt ute när det börjar bli kallt och fuktigt på hösten.

Men mina barn vet. De vet hur det känns att stå där runt graven i höstmörkret, att tända det där ljuset i lyktan. Att lägga en bunt fina löv eller en speciell sten vid graven och sedan lämna den och åka hem. Mina barn vet hur det känns att låta ett ljus vara det som vaktar storebror i vinternatten, att åka ifrån honom, att aldrig ha träffat honom.

Vi är inte den enda familjen förstås. En av många. En av alla de som tänder ljus på gravar och hoppas att ljuset ska lysa upp ett mörker som når ända in i själen.

Men det känns. Det känns ensamt, det känns vemodigt. Det känns övergivet.

På Allhelgona kommer vi att se det. Alla ljusen på gravarna, alla människor som tar sig ut till kyrkogården för att tända sina ljus, så att det till sist blir en matta av ljus, som lyser starkt som ett hopp i den mörkaste av nätter. På Allhelgona är vi inte ensamma, på Allhelgona är vi en armé. Det är det som gör att Allhelgona sitter så starkt i mitt hjärta, nästan som ett hopp att hålla framför sig. Hoppet om att vi som sörjer bär ljus rakt in i mörkret.

I bilen säger A att jag verkar allvarlig. Han frågar om det har att göra med den där dumma vuxna som inte visste vad man har gravljus till, för han tycker att vuxna borde veta sådana saker.
-Fast hon kanske vet ändå, konstaterar han plötsligt. Det kanske är HON som vet! Hon kanske vet lika mycket som vi!
-Vad… menar du?
-Hon sade att man skulle ha gravljus om man ville tända ljus ute och göra det mysigt i mörkret. Det är ju det vi gör. Vi tänder ljus ute på kyrkogården och gör det mysigt i mörkret, för Ansgar. Det är därför vi har gravljus. För att han ska mysa i mörkret.
-Du menar att hon tänkte på någon som var död?
-Ja! Hon kanske visste precis det där för att hon är en sådan som behöver gravljus. En sådan som oss. En sådan som vet hur det känns.
-Du menar att hon vill göra det mysigt för sina döda?
-Och ljust!
-Fint tänkt.
-Ja! Det var hon som tänkte fint.
-Och du.

Kanske är det så. Kanske visste hon. Kanske bär de flesta av oss på något som ger den där tyngden, den där ensamheten. Kanske behöver alla ett ljus någonstans i sitt liv.

När hösten nu kommer och Allhelgona drar närmare, så kommer gravljusen också närmare. Våra döda ska ligga under en matta av ljus och vi ska hämta tröst ur varje låga.

101106-04

Sep 292015
 

”Bli fri från din sorg!” skriker broschyren emot mig. Inuti broschyren finns svartvita bilder och färgglada klyschor som alla handlar om att en människa utan sorg är lyckligare, friskare och på alla sätt bättre än en människa med sorg. Det regnar utanför fönstret i broschyren, så människorna sitter där innanför, i den trygghet som uppstår när man flytt från elementens urkraft.

Broschyrmänniskorna tittar på mig med ögon som lyser av tillvaratagen livslust och en fanatisk friskhet som skrämmer mig.

Kära lilla broschyr, du vill mig säkert väl. Jag tror att du vill det. Du vill att jag ska bli så där lycklig och sorgfri och lysa med ögonen. Du vill ta in mig från regnet och göra mig hel, och det är snällt.

Men jag är inte en svartvit människa i en värld av färgglada klyschor – inte ens en färgglad människa i en svartvit värld. Jag är en skuggad människa i en brokig värld och jag vill berätta något för dig: Min sorg är inget jag tänker släppa ifrån mig. Jag vill inte bli botad och motsätter mig kraftigt tanken på att jag skulle bli frisk från sorgen. Jag behöver inte bli frisk, för jag är inte sjuk. Jag är sörjande.

Sorg är inte en sjukdom, inte ett tillstånd som ska gå över.

Och jag ill säga detta så tydligt jag kan: Sorgen är en del av mitt liv, skuggan är en del av min färg. Jag värjer mig envist emot tanken att jag skulle komma över eller tillfriskna från sorgen. Jag vill inte komma över. Jag vill inte tillfriskna från.

Det är inte så att sorgen aldrig gjort ont. Den har det. Den tog tid. I början hade jag gärna velat släppa den och återgå till att vara den jag var. I början stack sorgen ut genom mitt skinn som vassa taggar från mitt inre, gjorde ont, tog mig i anspråk, fyllde varje sekund med smärta.

Den delen av sorgen behöver ta slut, smärtan behöver läka ut. Det finns ett akutstadium i sorg som behöver övergå i vardaglighet innan man kan leva, riktigt leva, igen. Men det som kommer är inte friskheten efter en sjukdom, det är ärret efter ett sår.

Om sorgen gick att ta bort ur mig, skulle Ansgars liv försvinna bort i fjärran. En del av min drivkraft skulle försvinna, en del av mitt moderskap, en del av min historia. En del av mig.

Jag behöver min sorg. Den finns i mitt hjärta, och går inte att särskilja från kärleken. Att operera bort min sorg skulle vara som att operera bort mitt blod.

Sorgen har lärt mig några av mina mest värdefulla läxor, den ligger bakom några av mina mest svårbemästrade insikter, den har givit mig en kärlek till livet, en respekt för andras smärta och en inre övertygelse om att livets skörhet är en del av livets skönhet.

Sorgen är den läromästare jag aldrig sökte upp, den skola jag inte sökte mig till, det diplom jag inte eftersträvade. Sorgen är min nemesis och min urmoder, mitt vatten och mitt bröd, min vetenskap och mitt korståg. Sorgen gjorde mig till en bättre människa som jag inte vill vara, gav en mognad jag aldrig väntade på.

Ja, sorgen bär jag nu som ett krigsärr, med viss stolthet och viss självinsikt. Ja, jag blev sårad. Såret läkte. Det finns kvar, läkt. Jag vandrar vidare, i blindo.

Min ärrighet är min ärlighet.

Så du, lilla broschyr, som vill så väl, du är inte för mig. Istället vill jag forma sorgens utropstecken till ett frågetecken, så att det som var ett rop blir en fråga, så att det som var en smärta blir en undran, så att det som var mitt också kan vara ditt, en längtan som söker en längtan, en flotte som söker en flotta.

Så du, lilla broschyr, mot din färggladhet ställer jag min krasshet, mot din svartvita kontrastrikedom ställer jag mitt skuggrike. Du vill övermanna mig, överväldiga mig, bota mig. Jag säger nej. Jag säger att mörkret är ett hem, en välsignelse, en nattens boning.

Och du, lilla broschyr, jag skrattar också ibland, jag är också lycklig ibland. Kanske fördjupas min lycka, kanske klingar mitt skratt, av att det finns en resonansbotten av mörker i mitt liv? Jag vet inte, och det gör inte du heller. Men kanske är det så. Och den resonansbotten, den är en del av mig nu. Inte en sjukdom, en kroppsdel.

Om min sorg nu inte blir botad, om ledsamheten gör mitt grundackord till moll, så är det inte farligt. Om min sorg nu inte blir botad, om gråten blir ett vardagsregn ibland, så betyder det bara att jag står här, i vädret, i livet, i verkligheten. Om min sorg nu inte blir botad, så finns jag här i dunklet, i dimman, den dag då ditt dunkel behöver en hamn.

Regn

Aug 202015
 

Att få sorg är att bosätta sig i mörkret. Omgivningen är densamma som innan sorgen. Men ändå känner du inte igen någonting. Det är som att gå genom ett mörkt hus – du minns dina vägar, men du kan inte navigera dem. Mörkret överväldigar varje vardagsaktivitet. Eftersom du inte kan tända, kan du lika gärna sova. Vad finns det annat att göra?

Och överallt i världen finns det likadana nedsläckta hus. Du ser dem inte, bara, för man kan inte se ett svart hus i mörkret. Men de finns där. Samma mörker, samma ensamhet, samma vilsna vandring genom det som tidigare var vardag. Du vet inte om det. De vet inte om dig. Ensamheten frodas i mörkret, växer som ett ogräs.

Någon gång när du vandrar genom ditt mörker, ska du famla dig fram till ett gammalt stearinljus. Du tar upp det, känner på det, luktar på det. Din hand sluter sig om det och du inser förvånat att du inte kommer att släppa ljuset igen, utan bära med dig det ett tag. Varför vet du inte, det är inte möjligt att tända det heller, du har ingen aning om var du ens ska börja känna dig fram efter tändstickor. Men kanske känns det hoppfullt, eller hoppfullare, att det ändå finns något som påminner om det ljus som förut flödade så fritt över ditt liv. Att det finns kvar ett stearinljus från den tiden – det är ett hopp, lika svagt och flämtande som en ljuslåga i en storm. Det betyder något för dig. Därför bär du med dig ljuset.

Och en dag, precis när du pratat dig själv tillrätta (vad är du för en patetisk typ som går och hoppas på något från förr när det som förut var är borta för alltid?) och precis ska kasta ifrån dig ditt ljus och allt ditt falska, bedrägliga hopp. Då stöter din andra hand på något litet, som känns som papp och plån. Det är fyrkantigt, skramligt. Är det – kan det vara?

Ja, det är det. Du känner dig rik som aldrig förr. Löjligt rik, med tanke på att upplysthet tidigare var så självklart, gratis och för intet. Du tog ljuset för givet. Inte nu, inte när mörkret varit ditt enda sällskap så länge.

Du har tändstickor och du har ett ljus. Du skrattar högt, för första gången på otäckt länge. Ljudet är skrämmande i det mörka, övergivna huset. Det ekar, verkar aldrig ta slut, fast du i själva verket tystnade väldigt fort. Kanske håller du på att bli galen?

Länge står du där och håller i dina skatter. Du kommer ju inte att använda dem. Förstås. När allt kommer omkring har du väldigt lite skäl att tro att de faktiskt skulle ge dig en ljusning. Mörkret som omgivit dig har varit ett märkligt mörker, det har inte lättat under dagsljus, det har varit kompakt, obevekligt. Det har inte kommit av bristen på ljuskällor, det har överväldigat allt. Ätit upp allt ljus. Så. Inte kan väl ett stearinljus fungera i artificiellt mörker?

Tiden betyder ingenting för dig längre, så du vet inte hur länge du står där. Till sist inser du att du måste prova, att det finns något inom dig som hoppas – inte på liv, längre, men på en lättnad i mörkret.

Din hand darrar när den tänder ljuset, darrar så att du nästan tappar allt. Du har ingen ljusstake så du måste hålla i ett stearinljus och en tändsticksask och samtidigt tända tändstickan. Det kräver akrobatik och envishet, ett fokus du inte behövt på länge, särskilt när händerna darrar så. Men. Det går. Tändstickan lyser.

Med en hand som skakar som ett löv i septemberregn – eller kanske som en alkoholisthand nära den flaska han längtar efter och räds –  tänder du veken. Det funkar. Ljuset lyser. Dina ögon behöver vänja dig även vid detta svaga, vaga ljus. Men när de gjort det, när du börjar ana din omgivning igen, bara några decimeter men… du skrattar igen. Högre. Längre. Kanske vansinnigare, men nu bryr du dig inte om det. Nu ska du på upptäcksfärd, nyupptäcka allt det som du tog för givet tidigare.

Du går runt i huset, tittar dig omkring. Alla dina gamla saker – de har varit där hela tiden. De finns kvar. Några har du kommit åt, fördärvat, under ditt famlande i mörkret. Men avvikelserna från det du minns är få. Det mesta är kvar. Du hälsar dessa futtiga ägodelar som vore de kronjuveler. Du ser igen. Du har hittat en del av det som var dig, som var ditt.

Du stannar där länge, i ljuset. Du håller hårt i din nya trygghet. Lite ljus. Du har kommit någonvart, mörkret är inte längre lika  kompakt. Du vilar i detta, ljuset, detta milda, mjuka ljus,nästan inte värt att kallas ljus, för det är så milt. Detta dunkel. Det har givit dig kraft.

Du somnar, och du vaknar. Det vart afton, och det vart morgon. Morgon utan ljus, men med dunkel istället för mörker.

En dag kan du inte stanna där inne längre. Något driver dig ut, till mörkret utanför. Du hade vägar som du gick där också en gång. Du hade vänner, sällskap, saker som hände. Kan du –  vågar du – gå ut igen med ett svagt, flämtande ljus som enda skydd?

Du vågar inte, inte först. Men en dag ska du våga. En dag ska du ta ditt ljus och öppna dörren.

Och det är då duska se dem, de andra. De andra som kommer ur sina mörka hus. Ett ljus vid horisonten, så svagt att du nästan tror att du lurar dig själv. Men nej, det kommer närmare. Från ett annat håll ett annat guppande, svagt ljus. Från alla håll går de. Kommer mot dig – inte mot dig, men mot varandra. Du är en del av denna rörelse, ljusen som dras till varandra.

En slagen och sargad skara som bär på lågor så svaga att de nästan ger upp, att vinden kan släcka dem när som helst. Ändå går de framåt.

Ni kommer att mötas, kanske snart. Dessa flämtande lågor, burna av svaghetens apostlar. Ni kommer att mötas. Du borde bli ängslig, nervös, slå bakut, men du har inga sådana känslor kvar. Du dras till deras ljus som de dras till ditt, som insekter till flammor en augustinatt.

Och en dag träffas ni. En katedral av små lågor, ditburna av en sargad skara, ditburna av människor som bär tunga bördor. Och ni känner igen varandra – inte varandra, men mörkret som ni kommer ur. Ni känner igen ensamheten. Ni vet varifrån ni kommer.

Stearinljusen flammar starkare nu när de lyser upp tillsammans. Och mörkret är lika kompakt därute. Men du har hittat sällskap, du har hittat ljus.

Ljuskatedralen gör ingen skillnad på mörkret, mörkret finns där, kompakt och hopplöst som sorgen själv. Men du har vågat dig ut, upptäckt att det finns ett annat ställe, någonstans där ensamheten tar slut, någonstans där en liten låga kan bli en del av ett stort, mjukt sken. Du har hittat ett gömställe, en plats där mörkret inte är så starkt.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret skall inte övervinna det.

match

Aug 132015
 

Ibland gråter jag till sorgliga låtar. Det är en egendomlig känsla eftersom det är en gråt som inte beror på något sorgligt eller smärtsamt, och samtidigt är det exakt vad gråten beror på. Men den har ingen tydlig, omedelbar orsak. Det är mer som en gråt som vill få bli gråten, en gråt som tar tillfället i akt.

Jag är inte ledsen, jag bara gråter.

Så vad är det här för gråt, vad beror den på? Är det sorg som ligger latent och plötsligt tränger fram? Gammal, begråten sorg? Eller gammal, välbegråten, men inte tillräckligt begråten, sorg?

Det kanske är för Ansgar – det var då ungefär det började komma, det här, att det går att vrida på och av gråten som en kran.

Jag forskar i mina egna känslor, försöker hitta rätt. Den här gråten  känns inte som en översiggiven sorg, inte som tragisk sorg, mer som att det finns en skål med tårar inom mig och att den bara rinner över av viss musik. Det känns inte smärtsamt, det känns bara sorgligt, det känns – vardagligt.

När Ansgar dog, då grät vi på ett annat sätt. Då grät vi för att livet var slut, över, meningslöst. Detta är en gråt mitt i ett aktivt, öppet, meningsfullt liv. En gråt som kommer för att den vill, inte för att den måste. Då grät vi för att göra oss av med smärta, den här gången gråter jag för att ta emot smärta. Nästan – välkomna den.

Jag tänker på när prinsessan Diana dog, hur hela världen sörjde. Gråt och chock och människor på tv som grät förtvivlat, otröstligt – människor som aldrig träffat Diana, men sorgen var på riktigt. Gråten var äkta. Andra katastrofer, andra förfärliga händelser, rör upp det inom oss. Känslor, skräck, sorg. Tanken på att någon sörjer de som dött, någon är familj, någon är nära. De som blev mördade på IKEA, de hade människor, människor som älskade dem, människor vars liv nu är förändrade för all framtid. Människor vars sorg vi kan föreställa oss, tänka oss, förmörkas av. Sorg som rör vid vår sorg.

Våra interna skålar rinner över. Gråten kommer där. Gråt över det som varit, över det som skall komma.

Jag gråter till sorgliga låtar, helst när de kommer oväntat, på radio eller så. Jag kan inte tvinga fram tårarna, inte spela låtar med flit för att få gråta en stund. Att gråta till sorgliga låtar är att låta sorgen övermanna mig en liten stund. Att stanna upp i vardagen och tänka: Ja, så är det. Det finns sorg inom mig, sorg som behöver få komma, sorg som behöver få gråta.

Min sorgliga låt är inne på sin sista refräng. Jag förbereder mig mentalt på att torka tårarna och komma tillbaka till verkligheten. Jag gör det, förbereder mig mentalt.

Det måste ju betyda att jag vet, på något plan, vad jag håller på med. Jag övermannas, men under kontrollerade former. Gråtandet, sörjandet, har ett slut. Jag vet att detta är något som jag gör mitt i vardagen, en minigråt.

Livet fortsätter, som att gråten inte ägt rum. Eller kanske är mina fötter aningen lättare, mina händer aningen snabbare? Kanske är mitt liv en aning mer – lätt? lyckligt? triumfatoriskt?

Kanske har något hänt inom mig, något viktigt. Något som är så mjukt att det nästan inte märks. Sorgen har lättat på sin mantel, klivit in, gjort sig påmind. Och jag har välkomnat sorgen som en gammal vän. Satt mig ner en stund, pratat lite. Känt efter var vi har varandra. Och sedan gått vidare. Lättare. Lyckligare.

Men triumfatorisk? Ja, triumfatorisk. Triumfen är denna, tårarnas eviga trumfkort: Sorgen är kärlekens triumf över omständigheterna. Livet tog Ansgar ifrån mig – men kärleken finns kvar. Kärleken gör ont, den gråter – men den finns kvar.

Jag gråter till sorgliga låtar. Jag gråter tårar som inte blir gråtna annars, och jag gråter dem med vardaglighet, mildhet, och med kärlek.

Jun 182015
 

Så sitter jag här igen, vid bloggen – inte en geografisk plats, ändå ett hörn i cyberrymden.

Jag kopplar upp mig mot det kollektiva övermedvetna, mot andra människors tankar och känslor. Det jag skriver blir min röst, blir en del av bruset. Varför gör jag det här, varför finns jag här, mitt ute i den värld som kanske är ingenting och kanske är allting, den värld som är ettor och nollor och kommunikation via skärm?

För att någonstans, när ettorna och nollorna grupperar sig på rätt sätt så du ser mina känslor på din skärm, så skall du förstå mig, och någonstans när nollorna och ettorna gör rätt mönster, så skall jag förstå dig. För att någonstans ute i det ingenstans som kanske är överallt skall vi mötas. Inte vi. Vi sitter vid tangentbord. Men våra tankar skall mötas, krocka med varandra och gå vidare, omformade av mötet.

Jag tror att det jag har varit med om och det du har varit med om, även om det inte är samma, ändå berör samma yta i oss. Vi är ringar på samma vatten, efter stenar som kastats vårdslöst, planlöst, på olika ställen. Sorgen var stenarna som regnade ner. Ringarna bär våra känslor, våra avtryck. Mina ringar kommer från min sorg, dina från din och sedan möts de, plötsligt, på den annars stilla ytan. Ettor och nollor möts och byter plats. Det blir vågor, och ringarna ändrar form och riktning.

Det är därför jag skriver om min sorg och min saknad, det är därför jag är här, på den plats som inte är en plats, för att möta dig – inte öga mot öga, men tanke mot tanke – uppkopplad. Mina ringar och dina ringar, och tusentals andra människors ringar, gör vågor mot varandra när vi möts.

På det sättet dör ringarna inte ut men de bildar nya energier, nya riktningar. De påverkar dig och mig och känslor och tankar, fast vi inte ens lämnat våra fåtöljer, fast vi bara sitter där vi sitter. Ettorna på nya platser, nollorna på andra platser. Allt har ändrats, men inget är annorlunda.

Allt är annorlunda, fast inget har ändrats.

Och en dag skall vi, stärkta av vetskapen om att det finns andra ringar än våra egna, gå ut, ut i världen igen.  Och kanske ser jag en dag en person som bär kilt vid en bil vid en strand. Och jag hade aldrig föreställt mig att du var en person som bar kilt, eller körde en vit bil. Ändå skall jag se direkt att det är du, för vi har mötts förut.

Det är verkligt, fast det är på datorn. Det är riktigt, fast det är virtuellt. Det är äkta, fast på låtsas.

Yta möter yta, djup talar till djup. Och någonstans skall vi mötas.
binair

Jun 142015
 

Ett ljus i fönstret ikväll, för att på något märkligt och nästan obegripligt sätt stötta föräldrar på Kinnekulle. Tänd ett ljus för Lisa Holm och hennes anhöriga, så heter ett facebookevent som uppmanar oss att stötta Lisa Holms föräldrar på det här sättet.

Och det är ologiskt och knäppt och osannolikt att de ser detta, men vi gör det ändå. För att vi vill göra något. För att luften i Sverige idag är tjock av kärlek, kärlek till dessa föräldrar som varit med om det fruktansvärda.

Aldrig, rapporterar Missing People, har så många människor varit med i en sökinsats som de har haft. Och jag tänker att vi kollektivt levt i ett slags obehagligt igenkännande. Vi känner igen oss i vad dessa föräldrar går igenom, oavsett om vi förlorat barn eller inte, för alla vi som har barn, vi känner igen oss – inte på samma sätt förstås, men med en svag aning av vad det är de upplever. Det är som ett eko av våra värsta mardrömmar.

Vi känner igen det från de där vidriga svettiga feberfyllda mardrömmarna: Hur mattan rycks undan under oss, hur vi står på kanten av en avgrund, hur vi svävar mellan hopp och avgrundsmörker, och sedan – hur slaget kommer. Hur den groteska grymheten är ett faktum. Hur livet ödeläggs. Vi har drömt det, vaknat kallsvettiga, gått in och tacksamt lutat oss över våra sovande barn, känt lättnaden flöda och långsamt försökt återvända till vardagens underbara självklarhet. Vi har inte velat somna om, vi har velat vara vakna och hålla hårt i detta, att det var en mardröm. Att det inte hände.

Mardrömmar för oss alla, verklighet för några. Men vi har alla haft mardrömmarna och även de som inte upplevt det värsta har en smak i munnen av något vi alla känner igen. Föräldrakärleken, det är det vi känner igen.

Föräldrakärlek som känner igen föräldrakärlek,
föräldragemenskap som inte vet vad vi skall säga eller göra,
föräldrakänslor som blir så påtagliga att själva luften i Sverige darrar idag.

Vi tänder ett ljus, för det är vad man gör. Vi gör det för att vi inte vet vad vi skall göra annars, för att vi vet att vi inte kan göra något annat. I mitt ljus speglar sig ljuslågan i glasväggarna på ljuslyktan, symbolik för att detta är ett ljus bland många andra.

Vi tänder ett ljus och stannar upp och förhoppningsvis tackar vi för att vi får ha våra barn, för att de kom hem den där kvällen när Lisa Holm inte kom hem.

Vi tänder ett ljus i ett tyst och stilla konstaterande – er chock är vår chock, er kärlek är vår kärlek. Utan att ta över de starkaste känslorna av overklighet, avsky och förtvivlan som förstås tillhör föräldrarna vill vi säga ”vi är också föräldrar, vi älskar också utan gräns, vi vill visa samhörigheten mellan oss, att vi delar denna starka överjordiska kärlek”.

Vi tänder ett ljus och värmen som blir kvar hos oss, själva ljuset, får lysa för oss som har barn som tryggt sitter i vårt hem. Vi tänder ett ljus och röken som stiger från det förenar sig med röken från alla andra tända ljus i Sverige, och visa hur luften i Sverige var tjock den här helgen, tjock av kollektiv sorg, tjock av föräldragemenskap, tjock av medmänsklighet.

10304701_10152924209523837_8176205500584920868_nFör att det enda kände botemedlet mot mörker är ljus. 

Maj 312015
 

2015-05-31 22.42.40-1
Morsdagsros idag, den perfekta rosen (”Hur någon nu kan vilja ha en ros när det finns Lego”) från barn som fnittrar och sjunger ”Romans nummer 3 eller 12” från Galenskaperna (”Eftersom Happy Birthday inte passar så bra”).

Min första Mors dag var mitt smärtsammaste: Ansgar hade dött och det var ett halvår kvar tills H skulle födas. Mors dag utan barn, utan skyddsnät. Moderskap med sorg och hopp sida vid sida, Mors dag på det svåraste av sätt.

Och idag är en dag, invirad i fint presentpapper men fylld av skarpslipade eggar, när det känns det att vi är så många – så många som är mammor på det svåraste av alla sätt. Mammor som saknar sina barn, mammor som stått ut med förnedrande och omskakande behandlingar för att få bli mammor, mammor som får utkämpa en daglig kamp för att barnen skall få det de behöver, mammor som krigar mot sina sjukdomar, mammor som lever sina barns lidande som en kniv rakt in i sin egen strupe, mammor som måste fly, mammor som måste tigga, mammor som inte vet var barnen är eller hur de mår…  Det finns så många svåra sätt att vara mamma.

Morsdagsros idag, den perfekta rosen, blek som sorgen och vass som kärleken, smärtsam och sammetsmjuk. Uttrycket sub rosa kommer för mig – ”under rosen” – ord som handlar om förtrolighet, om tystnadsplikt, om saker som sägs ”off the record”.

Och plötsligt ser jag att vi är en armé: en armé av mammor, som överallt på jorden, ur olika hem, på olika sätt, med olika gåvor, går ut och kämpar – en hopplös kamp vissa dagar, en hoppfull kamp andra dagar, men alltid beredda – nödgade – till den kamp som krävs. Vi må vara en sliten armé, som sover dåligt om nätterna, men vi är en armé som härbärgerar superkrafter.

En armé som verkar sub rosa. En armé som mitt i kaoset av sorg och hopp och barn och längtan bärs av förtrolighet. I vår armé uppstår ständigt mammamöten – vid kaffekoppar på ett barnkalas, vid grinden på förskolan, i sofforna på jujutsuträningen – heliga platser, heliga samtal. Förtrolighet. Det överbrygger skillnaden mellan din kamp och min kamp, påminnelser om att alla våra rosor har törnen, men också sammetslenhet. Vår väg är olika, men lika full av hisnande underverk och skärande ovisshet, lika full av livgivande kärlek och skriande oro.

Under rosen möts du och jag, och kanske är vi lika, och kanske är vi olika, men vi känner igen kärlekssmärta när vi ser den, och något i dig skall beröra något i mig.

Och imorgon bitti skall armén av mammor gnida sömnen ur sina ögon igen.  Imorgon är en av alla de dagar som inte är Mors dag, när ingen skall ge oss rosor, men alla skall ge oss uppgifter. Vi skall vakna och konstatera att det är måndag, att barn behöver tas om hand, att strider skall utkämpas – strider om hårborstning, eller strider mot myndigheter som inte förstår vad barn behöver – att klockan tickar och att livet inte väntar.

Och kampen går vidare. Kärleken går vidare och smärtan går vidare, och vår arsenal innehåller förtrolighet och vänskap, vårt vapen är kärleken och vår symbol är rosen, blek som sorgen och vass som kärleken.

Och därför, käre son, ville jag ha rosor istället för Lego.

Maj 252015
 

Du som sörjer, du är ensam. Det är därför du sörjer. Du sörjer den som gick ifrån dig. Någon som borde finnas där, som borde vara din, lika självklar igen som dagsljus, lika nära igen som luft.

Och nu är du ensam.

Jag har skrivit om ensamheten som kommer med sorgen, Ensamheten som Sorgens syster. Ensamheten som flyttar in och vill kontrollera dig, ta över din själ och ditt hus, fylla dina rum med tystnad lika påtaglig som ljud, lika krävande som röster.

Ensamheten är inte vacker. Hon är hålögd, mager och rynkig. Hon skulle kunna bära ett skimmer av romantisk melankoli, en vissnad ros, pressad i en helig bok – men det är bortskavt sedan länge. Nu är hon en kärring, en bitter smak och en tomhet som skriker.

Det finns två sätt att hantera henne, båda lika fatala. Den ena är att låta henne bestämma allt. Du lägger dig på hennes nivå, allt för att det där tysta skriket skall stillas, allt för att Ensamheten inte skall eka så starkt.  När du gör det, när du ger upp, ler hon.

Hon har bara ett leende, ett blodlöst, fruktansvärt gap som sväljer din själ. Och Ensamheten ropar inte mer och tystnaden skriker inte mer och din själ är inte din egen längre. Och du vet knappt om det är Ensamheten eller Sorgen som tog ifrån dig ditt liv. Vad det än var så har du sluppit smärtan – men priset betalas varje dag, varje sekund, varje inandning.

Det andra sättet att hantera Ensamheten är att döva skriket: Omge dig med oljud som är starkare, som skriker högre. Träna, tala, skratta, leva, leva så förtvivlat att ingen tystnad någonsin skall få komma ikapp dig, att inget vakuum någonsin skall få sluka dig. Ett liv som är en jakt, en jakt utan uppehåll, utan andning. Utan andning skall du inte leva, så nu ler Ensamheten igen. Akta dig.

Jag har sett Ensamheten i hennes värsta stunder, och i mina värsta stunder. Och jag har insett att hon ljuger som en häst travar. Jag vill berätta det, sprida ut det, för de själar hon sväljer med sitt leende är inte mer bundna än vad en travande häst är.

Ensamheten bygger nämligen sitt rykte på en lögn.

Lögnen är denna: Att din ensamhet är total. Du som sörjer, du är ensam i den bemärkelsen att du saknar någon – att ditt hjärta är ensamt. Men du är också en del av något, något som är större än du själv: Vi, de sargades sällskap.

Vi bär inga emblem och talar inte om vår tillhörighet med stolthet. Vi vill inte välkomna nya medlemmar till vår krets, vi vill inte ens tillhöra den själva. Ändå är vi ett märke på rocken och en igenkänning i blicken, för när djupet i mig möter djupet i dig så känner vi det, känner igen det. Vi vet att där finns en till.

Ensamheten försöker driva isär oss, men i själva verket driver hon ihop oss. Vi, som sitter i var sitt hus, med var sin sorg, vi har något som vi bär som är likadant. Våra berättelser är olika, men grundtonen i dem är densamma. Våra tankar är olika, våra känslor är olika, ändå kan vi möta varandras blick och se att smärtan i oss kommunicerar snabbare än ord och blickar någonsin kan göra.

Ensamheten är en lurig och elak kärring. Ser hon att vi försöker söka upp varandra, berätta våra berättelser för varandra, är hon där igen och bannar oss och skriker. Skriker om att vi sviker sorgen, att vi är lättingar som inte tar något på allvar, som flyr från varje liten svårighet i livet.

Låt oss inte bry oss om Ensamhetens skrik, låt oss istället bry oss om varandra. För det som är djup i mig är djup i dig, det som gör ont i dig, det gör ont i mig. Och kan vi mötas där, på det mörkaste stället, i dödsskuggans dal, då har Ensamheten ingen makt, då kan hon inget göra.

Maj 212015
 

När Sorgen flyttar in, kommer hon med två systrar och en portvakt.

Systrarna är dystra och färglösa, Apati och Ensamhet. Du kan inte undgå dem, de följer Sorgen var hon än går. Och de tre tar över ditt hus.

Apati är blekfet och liknöjd. Hon boar in sig i din skönaste soffa, lägger sig platt på rygg och förkunnar att hon inte tänker flytta på sig. Hon tycker inte att du skall göra det heller. Med en hes gnällröst säger hon: Varför skulle vi inte sitta där och bara förtvina – det finns ju inget att leva för? Hennes kallsvettiga hand drar ner dig i soffan. Du är plötsligt på hennes nivå.

Du skakar på huvudet med vagt obehag. Varje gång du börjar resa dig, sträcker sig en släpig hand ur hennes kokong av vantrivsel och tar tag i din axel. ”Vad skall du göra något för? Allt är ändå meningslöst. Fåfängligheters fåfänglighet,” mumlar hon slött och sjunker djupare in i soffans kuddar.

Ensamhet är magrare, med insjunkna ögon och rynkor i pannan – en sådan där tyst syster, som du inte märker så mycket till en början. Men såsmåningom blir hennes närvaro tydlig, bit för bit fyller hon huset, flyttar in i alla rummen och belamrar dem med tystnad, på samma sätt som ett sällskap människor skulle ha fyllt dem med ljud. Hon nöjer sig inte med att flytta in i ditt hus, hon flyttar in i din själ också.

Varje gång du försöker ta ledigt från Sorgen, göra något praktiskt eller tänka på något annat, så är hon vid din sida, viskar med förnumstig och bitter röst. Hennes berättelser om övergivenhet och isolering lindar in dig i mjuk vit mumieliknande lindning. Hon vill att du skall sitta där, orörlig och oberörbar, och invänta din egen död utan entusiasm, utan distraktion och utan liv.

Och Sorgen, hon har sina egna vanor. Sorgen skadar, sargar. Med vassa naglar river hon din hud.

Hon har inte tagit över soffan, men hon har tagit över din musik, dina fotoalbum, dina böcker. Hon har makten över tavlorna på väggen och färgerna på dina blommor. Allt hon rör vid innehåller minnen, minnen fyllda av smärta, en smärta som får dig att längta intensivt efter Apatis likgiltighet, efter Ensamhetens kvävning.

Och där fastnar du långsamt, snärjd i ett vitt och klibbigt spindelnät av känslor du inte har bett om, livlöshet du aldrig strävat efter.

Men.

Du har en bundsförvant, en portvakt – en vän som du inte anar eller väntar dig, eller ens tror på. Men den kommer, trogen som en kavaljer, den kommer och befriar dig så gott den kan. Din bundsförvant är Tiden.

Tiden läker inte alla sår, men Tiden väntar in dig. Tiden står vid din dörr, lojal och outtröttlig, och tar en sekund i taget. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder,” viskar Tiden, ”vilken tröst, vad än som kommer på.” Du tror inte på Tidens viskningar, du kanske inte ens hör dem, men de finns där. Och med Tiden kan mirakel ske.

När Tiden är inne lyckas du slänga ut Apatin genom att göra dig av med Ensamheten. Det kan bli tvärtom också – du övervinner Ensamhet genom att kasta bort Apatin. Men på något sätt, när Tiden når sin fullbordan och gör sitt underverk, så flyttar de två systrarna ut. Du slår upp fönstren och vädrar, du städar bort bråten de lämnat och en dag, när den rätta Tiden kommit, har ditt hus blivit ett hem igen.

Men en syster har du kvar. Sorgen flyttar aldrig på sig. Hon bor där du bor, går dit du går, ser det du ser. Hon sitter kvar i böckerna, i fotona, i musiken.

Hon är annorlunda än sina systrar. Hon låter sig inte drivas bort. När sekunderna blev minuter och timmarna blev dygn och veckorna blev år, så vande ni er vid varandra. Ni är något som är mer än vänner men mindre än bekanta, ni är något som är större än sällskap men mindre än längtan. Ni har flyttat in i varandra.

När Sorgen närmar sig rycker du inte längre undan. Du ler ibland, någonstans inom dig. Minnena har blivit annorlunda, när Tiden har gjort sitt. Det som förut gjorde dig illa saknar nu förmågan att skada.

Och Tiden står där, på sin vakt, i ständig men outgrundlig beredskap, ett ogenomträngligt skydd.

En dag skall du märka att du skrattar igen, och att detta nya skratt är en gåva att glädjas vid. Och en dag skall du upptäcka att dina steg är snabba och glada, komma på dig själv med att tänka framåt och inte bakåt.

En dag skall du märka att dina minnen inte längre är en störtflod som du drunknar i, utan en stilla havsvik som du betraktar på avstånd, ifrån tryggheten i ditt hem.

En dag skall du märka att Sorgen byggt ett bo i ditt hjärta, och att Tiden byggt en bro till imorgon.

Apr 192015
 

När Ansgar dog, så kunde jag gå ut på nätet och hitta andra människor som precis förlorat barn. Det kan man inte göra i sin närmiljö, hitta så många andra i precis samma situation. Men på internet, där finns de. På internet finns inga avstånd, där satt de, på trettio centimeters avstånd, på andra sidan min skärm.

Inte för att vi inte fick stöd utanför internet, det fick vi – vi har världens bästa vänner, världens bästa familjer. De stödde oss som bara sanna vänner kan stötta, vi hade aldrig klarat sorgen utan dem. Vi hade aldrig klarat det där första, förfärliga året, utan dem. Vi fick allt tänkbart stöd av dem, men ingen av dem hade våra erfarenheter, så det fanns en annan typ av stöd som vi behövde. Vi hittade den i våra datorer.

Alla har inte haft ett sådant stöd som vi – det är ingen självklarhet. Det har jag lärt mig på internet. Några har ett obefintligt stöd, andra har vänner som inte orkar stötta hela tiden. Vi som har, och de som inte har, har iallafall varandra – på internet.

Internet. Rakt in i andra människors smärta, och därför rakt in i min egen smärta. Ord som talade till oss, ord som kom från oss, ord som var plåster, och ord som var ett rop från själ till själ, från djup till djup. Människor med vår erfarenhet – människor som förstod, som behövde vår förståelse. Internet.

De flesta av dem som jag träffade då, har jag aldrig träffat afk (away from keyboard). Men jag har träffat dem ändå, träffat dem rakt in i min själ: delat mörker, delat ljus, delat de små smakportioner av glädje som var allt i den vägen jag kunde ta till mig då, delat sorgen. Delat sorgens alla biverkningar: Bitterhet, trötthet, utanförskap, rädsla, oro.

Åren gick, och mailinglistor blev omoderna när vi fick snabbare uppkopplingar. Facebook dök upp och gjorde alla andra forum omoderna. Och jag har träffat dem igen, samma människor, i nya grupperingar. Vi känner igen varandra, blir facebookvänner. Fortfarande har vi inte setts utanför nätet, men vi känner varandra, visst gör vi det.

Jag vet om deras vardag, jag vet om deras saknad, och de vet om min.

Vi har varit med om så mycket tillsammans, vi som aldrig har träffats. Vi har gråtit tillsammans, lett tillsammans, hoppats tillsammans, och väntat tillsammans. Vi har stöttat  varandra på vägen tillbaka till livet. Vi har varit varandras säkerhetslina när vi tagit språnget uti en vardag som inte vet, som inte förstår.

Den stora osynliga kretsen på internet. Den stora beredskapen. Den stora igenkänningsglädjen (det blir igenkänningsglädje även när man har sorgen som gemensam grund). De stora orden, de stora känslorna, de stora gesterna – de som inte får plats i möblerade rum, de får plats på internet.

Internet ger oss chansen att komma varandra nära, vi som är lika, utan den geografiska närheten.
Internet ger oss chansen att älta när vi behöver älta, utan att behöva bryta ner alla murar i vår omedelbara krets.

Internet ger oss chansen att vända våra dåliga erfarenheter, så att de blir till nytta för någon annan, genom att vi får vara en del av deras stora, osynliga krets.

Ibland är det vackert, ibland är det till och med mirakulöst.

Ibland är det sorgearbete.