När jag kommer in i badrummet står A på pallen till handfatet, tittar sig själv i spegeln och mumlar för sig själv:

-Du får INTE borsta tänderna – du FÅR inte borsta tänderna. Det är så svårt! Det funkar inte. Du får inte BORSTA tänderna!

Jag frågar vad han håller på med, och han berättar att när han imorse inte kunde få E att släppa hans Nintendo lyckades han ändå när han övergick från att förbjuda användandet av Nintendo till att säga:

-E, tyvärr MÅSTE du spela på Nintendot nu. Mamma har sagt det. Du får INTE gå och leka med dina gosedjur – du MÅSTE spela Nintendo.

Enligt A kastade E omedelbart Nintendot i famnen på honom, och gick sedan och kramade sina mjukishundar.

 

Senare på dagen hade H tagit A:s serietidning, och A hade testat sina nya psykologikänningar genom att säga:

-Mamma sade att du måste läsa den där tidningen nu med en gång och sedan skriva om den i din läsdagbok.

-Va?! Din dumma tidning? Det tänker jag INTE göra, skrek då H upprört, och gav tidningen till A, med gesten hos någon som avfärdar värmepellets som gourmetmat (han använde inte just den liknelsen men han härmade gesten och jag lovar dig att det var exakt den gesten som användes).

 

-Så nu står du och säger åt dig själv att inte borsta tänderna eftersom du – öh – vill borsta tänderna? fiskar jag försiktigt.

-Ja!

-Och det funkar inte på dig?

-Nej… hmm… det kanske inte funkar om man gör det på sig själv. Du får göra det!

-Öh…OK. Jag harklar mig och säger sedan med så stor övertygelse jag kan:  ”Du får absolut inte borsta tänderna! Sluta genast!”

I det ögonblick jag fäller min replik så är S på väg in i badrummet. När han hör vad jag säger backar han genast ut och säger ”nänänänänä, ok, jag går och städar på rummet istället”. Jag tittar efter honom.

A ler upp mot mig med munnen full av tandkräm och säger förtjust:

-Det funkar! Det funkar!

-På dig, kanske. Men det skrämde vettet ur S, säger jag lite oroligt.

-Jaja, avfärdar A. S, ja. Men han är inte som vi andra – han gillar att lyda dig.