okt 102012
 

jag: A, kan du vara snäll och plocka upp kläderna som ligger slängda i hallen?

A: Javisst, mamma. Inga problem. (går och plockar upp kläderna)

Paus.

M: Eh…va? Hur? Vadå? Eller … nä.

jag: Vadå, jag har ingen aning om vad du pratar om just nu.

A: Nu har jag plockat upp kläderna, mamma. Är det något annat du vill att jag skall göra?

jag: Hmm… du kanske kan ta ut soporna?

A: Självklart, mamma. (går ut med soporna)

M: (när dörren stängs) OK. Säg snabbt. Vad har du gjort? Tagit hans Nintendo? Tagit hans SJÄL?

jag: Jag har ingen aning om vad du menar.

H: Mamma! Jag har plockat upp alla E:s leksaker nu. Ville du att jag skulle bädda om i hennes säng också?

jag: Om det inte är för mycket besvär, så gärna.

H: Så klart! Kom E, du kan få hjälpa till. (tar E i handen, går)

M: ???

jag: (försöker vissla)

M: Var är S?

jag: Han är nere i tvättstugan och sorterar strumpor.

M: Va?!

jag: S, går det bra?

S: Ja, det är jätteroligt faktiskt!

M: ????

A: (kommer in igen) Mamma, jag passade på att plocka undan lite av E:s leksaker som hon hade slängt utanför sandlådan också när jag var ute. Var det bra?

jag: Ja, tack. Vad fint. Går du och tvättar händerna då så vi kan äta sedan?

A: Japp. (går iväg) H! S! E! Maaaat!

M: Vad har du gjort? Vad har du – hur mycket har du betalt?

jag: Betalt?

M: Vad har hänt? Var är mina barn?

jag: ??

H: Mamma, S vill inte komma upp och äta innan han är klar med strumpsorteringen.

M: Mamma och jag måste prata lite nu.

H: OK, jag och A passar E så länge.

M: Vad är det?

jag: Vadå?

M: Du vet!

jag: Nej.

M: Barnen!

jag: Ja?

M: De är så – otäckt – välartade. Vad är det?

jag: ?? De är väl som vanligt, tycker jag.

M: BERÄTTA NU!

jag: Skall vi gå sätta oss till bords?

M: Vad har hänt?

jag: Ingenting!

M: Men jag –

jag: Är du inte hungrig?

M: Jag – – snälla berätta. Vad är det?

jag: OK då. A! H! Kom då, skall vi berätta för pappa.

M: Varför är ni så konstiga?

A o H: (fnissar)

jag: Vi ville bara se hur du skulle reagera. Vi bestämde det i bilen på väg hem från skolan.

A: Det var JÄTTEROLIGT. Du skulle ha sett hur du såg ut när jag gick ut med soporna!

H: Hahahahaha! Och när jag skulle bädda om i E:s säng!

E: Pappa joli.

jag: Ja, det var superkul!

M: Men alltså vadå, lurade ni mig bara?

Övr: (skrattar)

M: Det var otroligt absurt. Jag har aldrig varit med om något liknande! En parallell verklighet liksom.

Allmänt skratt.

M: OK, S, kom upp nu så äter vi. Det var jätteroligt!

S: … Men jag är inte klar än.

M: Kom upp nu, jag vet att ni skojade.

S: …Men alltså jag är inte KLAR än. Jag kommer när jag är KLAR.

M: Vad gör han? Skojar han fortfarande?

jag: Han var inte ens med på skämtet. Han bara – han är bara S.

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Konsten att sätta guldkant på vardagen”

  1. Pakter har sin absoluta tjusning!

  2. Haha, kan bara tänka mig M’s min! ”Vilka är ni och vad har ni gjort med mina barn??!” – liksom!

Sorry, the comment form is closed at this time.