Barnen sitter runt köksbordet och ritar. H pysslar glitterjultomtar och E målar abstrakta konstverk. A ritar bokstäver och frågar sedan vad han har skrivit. S gör stjärnor på en mörkblå himmel.

Själv sjuder jag fisk i någon slags utbyggd senapssås (med listigt förklädd senap så att såsen skall vara god för vuxna men inte påminna om senap för barnen). De spelar julskivan de fick idag. M sitter och kollar vädret inför morgondagen på sin dator.

Alla är tillsammans. Alla är sams. Alla är glada. Jag blir sådär varm i hjärtat. Den där speciella värmen som kommer till mammor. Den där speciella värmen som är mammors hela existensberättigande.

Jag är övertygad om att alla på hela jorden måste vara lyckliga i den här stunden, nu när jag har allt som jag behöver och vill ha samlat runt mitt köksbord. Övertygad om lyckliga slut och rosenskimrande drömmar som varar för evigt. Övertygad om att livet är gott.

Min första spontana tanke är att ta fram kameran – som att mitt gyllene ögonblick skulle kunna rymmas på ett fotografi, fångas på bild. Det är omöjligt, förstås. Men i själva tanken att frysa ögonblicket ingår insikten om att det kommer att ta slut, det här ljuvliga. Den underbara balansen kommer att rubbas.

Det kommer att komma sådant som stör: problem. Vardagliga. Stora. Vilka som helst. Ingen vet.

Men nu har jag mitt ögonblick. Nu! Familjen. Ron. Interna skämt och glada skratt. Ögon som ser på varandra med kärlek.

Och jag är övertygad om att hela tillvaron glittrar. Som ett av E:s abstrakta konstverk snurrar det i olika glada färger. Som att alla bokstäver på A:s teckning stavar LYCKA. Som tusen stjärnor på S:s blåmålade skyar (Och tusen tusen stråla ock på himlens djupblå grund) och som tusen nyanser av glitterlim på H:s skapelse,.  

Det är glitter så långt jag ser.