-Mamma och pappa, säger S formellt. Jag har tänkt på en sak. Ni tror kanske att det blir lätt med ljuständningen i advent, bara för att vi är fyra barn i huset.

M och jag utbyter en blick. Vi hade inte funderat så värst mycket på detta. Men nu, det vet vi, kommer vi att få fundera på det. När man har en son som kombinerar ett matematiskt synsätt på världen med ett extremt sinne för rättvisa så blir sådana här saker väldigt komplicerade.

-Men tänk så här, säger S. Om en person tänder första ljuset och en person andra – då får den som tända andra tända två ljus, och den första bara en. Det är ju inte rättvist.

-Men, säger M. Om man gör så att person ett alltid tänder första ljuset då, och person två —

-Men då blir det ju också fel! Då får den som tänder första ljuset tända FYRA gånger, och de andra bara färre och färre.

-Men E kan ändå inte tända ljus, flikar jag in. (Som om det liksom skulle förenkla saken. Att jag aldrig lär mig!)

-Aha! säger S triumferande. Då är det tre barn som skall tända – hm – 1+2+3+4 — 10 ljus. Det går ju inte! Alltså alla får tända tre ljus var…funderar han. Hm. Och så blir det ett över. Men öh – om H tänder alla tre ljus på tredje veckan. Och A tänder alla ljus första och andra veckan. Så kan jag tända tre av ljusen den sista veckan. Och så får pappa tända det sista…

-Men jag då? säger sexåringen i mig innan jag kan hejda mig.

-Åh, lilla mamma, säger S ömt. Du kan få tända den istället för pappa. Det gör inget alls.

-Hallå! säger M uppbragt.

-Men du kan väl inte på allvar mena att du vill delta i barnens rättvisetävlan, säger jag rättrådigt, och hoppas att han inte kommer ihåg vad jag sade tre sekunder innan. Hans svarsmumlande drunknar i det fortsatta meningsutbytet för E säger plötsligt:

-Jag blåsa ljus.

-Ja! säger S. Det blir jättebra! Du kan blåsa ut alla ljusen!

-Men! Skall hon få blåsa ut tio ljus och jag bara tända TRE? säger H med viss upprördhet. Det tycker jag är orättvist!

-Hmm… hmm… säger S. Det här är komplicerat. Hur många ljusutblåsningar skall det vara för att räcka mot en tändning då? För det måste ju vara fler… det är roligare att tända ljus. Är det dubbelt så roligt att tända ljus som att blåsa ut ljus?

-Jaja, säger vi och försöker få stavelserna att låta mer som att de kommer längre ifrån varandra, nästan som att vi entusiastiskt svarade ”Ja! Ja!” istället.

-Hm… då blir det två ljusutblåsningar per ljuständning. Så om vi får tända tre ljus, så får E blåsa ut sex ljus…men då blir det ju fyra ljusutblåsningar kvar – ja! vi tar varsin! Så ok, säger han. Nu vet jag! Nu är det helt glasklart!

-OK, säger vi.

-A tänder första och andra advent. Och så blåser han ut första advent. Och E blåser ut andra advent. Och så tredje advent så tänder H, som sagt, och så blåser hon ut ett ljus och E två. Och fjärde advent tänder jag tre ljus och mamma ett och så blåser jag ut ett, och E tre! Ja! Hurra! Helt rättvist!

Han tittar på oss med skinande ögon, överlycklig över hur han har fått till hela adventsljusfrågan i ett rättvist och matematiskt korrekt regelverk.

-Rättvist, säger M, som Bill eller Bull till elake Måns.

-Glasklart, ekar jag. Glasklart, sade Bull.

-Tack, S, säger H nådigt. Skönt att du löste det.

-Du snäll, S, instämmer E.

A tittar upp.

-Men visst brukar vi tända adventsljusen mer än bara på söndagar, säger han oskyldigt. Ibland tänder vi dem igen på onsdag, och torsdag, och sånt. Och så har vi ju de där ljusen från gammelfarmor också, som är uppdelade på tjugofyra.

Han tittar på S med ovanligt ljusblå blick.

Vi tittar alla på S, beredda på att se hans ansikte falla, besvikelsen i hans ögon. Istället tänds där en ny glimt. En fanatiskt matematisk rättvisepatisk blick.

-O, så spännande, säger han. Det har du ju rätt i! Vad roligt!

-Spännande, säger Bill, med en obeskrivlig röst.

-Roligt, säger Bull.

Och så börjar det om igen.