nov 042012
 

-Vi vill också åka till Ansgar, deklarerar de samfällt. Det är fusk att du åkte utan oss.

-OK, säger jag, rörd.

Nio mil i bilen – denna gång med hela familjen. Väl framme har A fastnat så i sitt nintendo att han inte vill följa med ut. Jag blir ledsen och säger det, så han kommer.

De fixar och donar och tänder tillsammans – tre händer på samma tändsticksask – ett till ljus vid gravstenen.

 

E plockar omsorgsfullt döda löv och lägger på Ansgars lilla kanin. En gåva från en liten syster.

Jag berättar vad jag gjorde med deras hemliga gåva till Ansgar och de ler belåtet.

H böjer sig ner och klappar gravstenen och viskar något. Syskon måste få viska lite tillsammans, säger hon.

A har virvlat omkring och tittat på alla ljusen på kyrkogården. Nu kommer han tillbaka för han har stavat ihop något som står på en skylt: ”F-I-K-A” läser han och pekar på pilsen som visar in i kyrkan.

-Jag vill ha fika, säger han entusiastiskt. Så vi går in. Inne i Hökhuvuds kyrka är det varmt och vackert. Jag minns det så väl. Tiden har gått. I den här kyrkan har både S och H döpts. Ansgar har begravts.Vi fikar och jag träffar gamla bekanta från förr som häpnar över hur stora (och många!) barnen har blivit. E charmar alla. H ställer intelligenta konsthistoriska frågor till en dam som brukar guida i kyrka. Så stor hon är och så förståndig. Grabbarna röjer runt som att de aldrig hade varit i möblerade rum förut (och aldrig borde få vara det igen).

På slutet tänder vi ett ljus för Ansgar även inne i kyrkan.

På vägen ut genom dörren händer något märkligt – det är nästan som att jag möter mig själv – den Charlotte som jag var då – för tio år sedan. Yngre. Skörare. Plötsligt och tragiskt barnlös. Mitt uppe i en stor och smärtsam sorgeprocess.

Jag drabbas av en sådan längtan att säga till mig själv från tio år tidigare: ”Oroa dig inte. Det gick. Du klarade dig. Och titta vilken fin familj du fick – vilka barn. Du överlevde och du överlever än. Och tack vare din familj så överlever du väl.”

 

Random Posts

Loading…

  19 Responses to “Se dig om i tacksamhet”

  1. Dette ga meg tårer i øynene. Du skriver så vakkert, Charlotte.

  2. Ja, även jag berördes. Kom att tänka på något jag burit med mig sedan min äldsta dotter var två år. Vi hade varit i Växjö domkyrka på allhelgona och hört Mozarts Requiem, hon hade somnat i vagnen med min hand mot kinden och körbruset i öronen och när jag gick hem under stjärnklar himmel tänkte jag på hur tacksam jag var över allt: henne, hennes pappa som sjöng i kören, att det fanns något så vackert som musik, att vi fick vara en familj. Och så tänkte jag på att inget av detta var självklart, att allt kan rasa samman på ett ögonblick och att det gjorde lyckan desto dyrbarare. Änglarna kan inte känna lycka som vi, tänkte jag, för de vet inte vad det är att ställas utanför den. Därför avundas de oss mänskor. Så tänkte jag då, och ibland kommer jag tillbaka till det, att det är just skörheten som ger den djupaste glädjen.

  3. Så starkt, så klokt och så modigt. Varma hälsningar, till dig för tio år sedan och till dig idag.

  4. Kramar till er alla! Vi tänker på er, massor!

  5. En text som känns i magen, berörande, fin.

  6. Åh vad fint du skriver, och jag instämmer verkligen i vilken fin familj du har fått!

    E och jag gick till Bromma kyrka igårkväll och gick runt på kyrkogården och tittade på alla ljus – och sedan gick vi in i kyrkan och tände ett ljus för Ansgar och pratade om honom länge.

    :: D .

  7. Läser och gråter.

  8. Fint skrivet. Det måste ha varit en hemsk period i ditt liv. Det är bra att vara tacksam över nuet och det man har 🙂

  9. Så fint du skriver, väcker känslor varje gång: Idag grät jag av vemod, lycka och för att vi får följa med dig i ditt liv!

    Tack
    Ingbritt

  10. Tillrande tårar väter min kind.

  11. Kramar till er alla! ♥

  12. Så vackert & så fint skrivet Charlotte!! Du borde nå ut till fler, fler borde ta del av det du berättar. Du berör.

  13. Instämmer med alla föregående talare. Hoppas att du lyckas nå fram till dig själv, lila klokt, modigt, varmt och kärleksfullt, sådana dagar när du inte känner dig lika stark och modig 🙂

  14. Åter igen, vilken fin familj du har och vad härligt att syskonen också vill hälsa på sin storebror. Det sista stycket var underbart, jag hoppas verkligen att det är precis så det blir om tio år!

  15. Vackert, sorgligt och lyckligt på samma gång… kram!!

  16. Så vackert du beskriver! Kramar till hela familjen.

  17. Otroligt fin berättelse. Mina varmaste tankar till dig, Ansgar och hela din familj.

  18. […] komma de väl hit neder […]

Sorry, the comment form is closed at this time.